Förmodligen var det samma slags fruktan för ordens magi som fick våra egna förfäder att kalla ulven för "gråben" som fick grekerna att kalla Erinnyerna för "De välvilliga".
Detta är också namnet på den svenska översättningen av den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells 900-sidiga roman från 2006, Les Bienveillantes (Brombergs 2009). Jonathan är f ö son till Robert Littell, känd Newsweekjournalist, liksom sonen bosatt i Franktike och författare till åtskilliga kallakrigsromaner.
Romanen är en fiktiv självbiografi, vars berättarjag, Max Aue vid författandet lever som en välsedd, till åren kommen, fransk tyghandlare. I sitt förord nämner han som hastigast om något om sin tidiga barndom i Norra Tyskland, och något om den förlupne, men idoliserade fadern, som efter Första Världskriget var framstående ledare av en protofascistisk frikår. Hur han kom att hata sin övergivna mor som av försörjningsskäl prostituerat sig och därpå gift om sig med en fransman, vilket medförde att sonen Max fick råd att utbilda sig jurist och utveckla sina kulturella intressen. Och mycket hastigt hur han tillbringat de 55-60 år som gått sedan han hals över huvud flytt Berlin dagarna före Tysklands kapitulation.
Själva handlingens börjar vid Östfronten på hösten 1941, strax efter det att Operation Barbarossa påbörjats. Obersturmfűhrer (mellan löjtnant och kapten i SS) Aue deltar en stab vid tåget genom det nyligen sovjetockuperade östra Polen, genom Ukraina med senare utstickare ner till Kaukasus. Under kriget avancerade han till Obersturmbannfűhrer, trots sina böjelser för incest, sodomi och pedofili, och trots att den civila polisen på goda grunder försökte få fast honom för mor-och fadersmord, och SS försökt för gott försökt göra sig av med honom att sända honom till Stalingrad. I samverkan med Wehrmacht och mer eller mindre irreguljära kontingenter av ukrainare, kroater, italienare, ungerska honvedare strävade man med betydande framgång att göra den erövrade terrängen fritt från judar och bolsjeviker - ofta samma personer.
Memoarförfattaren Aue har kvar sin antisemitism från förr. Hans argumentation för den är för en intellektuell ganska torftig, men tjänar väl till att avgränsa sig från den "vulgära" åskådningen bland de meniga mördarna på gräsrotsnivå. Den ansluter sig till den som Simon Peres i en intervju med Robert Littell beskrev från sitt forna hemland, Belorus:
"Judar har sedan äldsta tid föredragit etiken framför estetiken " - jämför Lenin och protestantismen - "och detta sågs som ett förräderi mot mänsklig smak och normalitet".
På slutet märker den gamle Aue att han, efter under 726 sidor ha vadat i massgravar och träck, bara hunnit till 1944, och börjat känna sig lite trött av författandet. Han ber om ursäkt för att han måste gå fortare fram och lägga resten i ett förord. Som recensent börjar man vid det laget att känna med honom och erkänna att man inte kan göra författaren rättvisa.
Genom en stor del av boken läser SS-mannen Aue, parallellt med sina bestialiteter, Gustave Flauberts generationsroman som skildrar 1848, "Hjärtats fostran". Oavsett vad man tycker om Littell och Aue bör man inte avstå från att läsa deras detaljrika, lidelsefria skildring av en annan man - eller ett land - som så länge låtit sig styras av sina lidelser till fördärv för mänskligheten.
Kommentarer
Maximilian Aue drivs av sina höga ideal inte av sina lidelser - de brottas han med.
Förövrigt kan det stämma att Judarna -som Shimon Peres vittnar om i ditt citat - endast har en teoretisk förståelse av Moral (etik), eftersom de själva saknar moral i det praktiska