På Clartés stämma 1964, eller möjligen 65, motionerade en medlem om att förbundet skulle verka för införandet av statliga bordeller. Motionären visade sig vara ganska ensam om sin åsikt och fick en hel del syrliga kommentarer.
Vederbörande hade tydligen blivit influerad av den spirande sexualradikalismen, som redan då hade sitt epicentrum kring Fp:s ungdomsförbund. Möjligen var syftet att förhindra en privat expansion av sexförsäljning. Det är kanske inte känt för alla, men fram till 1918 bedrevs kvinnlig prostitution legalt i Sverige, under förutsättning av att utövarna registrerades hos myndigheterna och genomgick regelbundna hälsokontroller, självfallet av hänsyn till betalande torskar. Idag är det i Sverige torsken som är illegal, och det tycks fungera bättre.
Kajsa Ekis-Ekman, en skriftställare, som i våras välförtjänt emottog Myrdalssällskapets Robespierrepris, har nyligen utkommit med två långa uppsatser om människans exploatering av människan:"Varat och varan" (Leopards Förlag, 222 sid). Hon har granskat inhemsk och internationell forskning och debatt kring prostitutionen. Denna verksamhet är förvisso äldre än kapitalismen och snarast jämngammal med patriarkatet. Idag utgör sexuella tjänster och den trafficking som beledsagar dem en multinationell mångmiljardindustri, endast jämförbar med knarkhanteringen. Ekis-Ekman sammanfattar hur argumenten som används för att försvara den har utvecklats genom åren. "Argumenten kommer numera från vänster, pengarna från höger":
Individens frihet att fritt förfoga över sin kropp - inklusive att hyra ut vissa delar av densamma, eller rent av sälja hela sin person, och att horor inte är offer utan starka människor, fullt kapabla att själva välja livsstil inkl. försörjning. Sådana bevekelsegrunder återkommer i t ex unga liberalers och centerpartisters argumentation. Att prostitution vidare är ett yrke bland andra och att en legalisering av detsamma skulle befrämja facklig organisation bland hororna som i sin tur skulle lyfta denna grupp av (till 98%) kvinnor till en mera värdig tillvaro är ett gångbart resonemang bland en föregiven vänster. Horornas kamp är kanske rent av revolutionär!
Ekis-Ekman visar övertygande, med stöd av internationella och svenska studier, att ovanstående huvudsakligen är ren ideologi, som utan ringaste stöd i fakta är uppfunnen av nyliberaler, spridd av libertarianer och aningslösa vänstermänniskor (även av föregivna feminister) och uppmuntrad och delvis finansierad av sexindustrin - att Timbro och Arena båda driver liknande teser styrker denna diagnos.
Den "lyckliga", starka horan är förstås en myt. Nio av tio av de verksamma önskar snarast lämna sin verksamhet. Missbruk av alkohol och knark är mycket stort. "Horors fackliga kamp" är en annan, modernare, myt - det rör sig om ett fåtal individer, varav flera är bordellägare eller hallickar. Att vara hora är det farligaste yrke en människa, oberoende av kön, kan ha: det är 40 gånger större dödsrisk att vara hora än att inte vara det. Risken att mördas är 18 gånger större än i andra sysselsättningar - detta oavsett om prostitutionen är legal (som t ex i Tyskland, Holland eller Nya Zeeland) eller inte och i stort sett oavsett utövarens missbruk.
Författaren utvecklar, för att belägga sexualumgängets särdrag som vara, en i mitt tycke kanske onödigt omfattande diskurs, utgående från Lukács och den unge Marx om "reifikationen", d v s det borgerliga tänkandets och ekonomins benägenhet att behandla ekonomiska relationer som ting, enkannerligen som varor. Kanske presenterar hon därmed "ett argument för mycket". De fakta hon redan presenterat vore övertygande nog för de flesta av oss. Det är inte av filosofiska skäl de flesta av oss tar avstånd från horverksamhet, dess kunder och profitörer. Eller ens från kapitalismen.
Fast det är lärorikt att begrunda den liberala kluvenhet, redan omnämnd (och personifierad) av JS Mill och Gunnar Helén, som kom fram i piratkopieringdebatten och som Ekis-Ekman utförligt exemplifierar med prostitutionen.
Kommentarer
Dock har Ekis-Ekman ett allvarligt logiskt felslut i just denna debatt om prostitutionen, något jag finner förvånande. Det är detta pratet om en myt om den "lyckliga horan" och/eller den "starka horan". Den myten förs inte från det kritiska hållet mot sexköpslagen, utan den förs paradoxalt kategoriskt från lagens apologeter. Denna paradox blir mer stark när det handlar om en kritik från vänster, som faktiskt utgår ifrån en marxistisk kritik mot lönearbetet - alltså inte ifrån någon liberal fantasi om lyckliga löneslavar.
En kritik mot sexköpslagen från vänster utgår ifrån att all lönearbete är utsugande och diskrimenerande, och gör ingen moralisk skillnad på vad för lönearbete som utförs. Istället för tomt prat om "individuell frihet" (från liberaler och nyliberaler) pratas det istället om arbetarklassens solidaritet och möjlighet till klasskamp. Här verkar ju faktiskt Ekis-Ekman säga emot sig själv genom sin argumentation om det borgerliga tänkandet att behandla relationer som ting. D.v.s. alla relationer, inte bara prostitutionen.
Jag hade verkligen hoppats mer substans och mer efterforskning i den internationella debatten från Ekis-Ekman. Kritiken från vänster handlar om att så gott som möjligt göra livet bättre för de prostituerade, att öka den samhälleliga insynen, och de prostituerades egna möjligheter till att förstärka trygghet och säkerhet. Det handlar inte om statliga bordeller. Det handlar om att erkänna att även prostituerade är människor, och att de existerar trots försök till statlig kriminalisering. Som marxist måste man alltid försöka tänka konkret, istället för formellt.