Dessutom har mina medarbetare (som drängar och pigor numera kallas) aldrig kunnat lära sig hur en mjölkmaskin fungerar - det är en av få nackdelarna med att bara städsla psykiskt funktionshindrade, som jag mot en viss månatligt bidrag räddat undan ett utanförskap. Medarbetarnas antal har också minskat efter hand - också genom naturlig avgång - i takt med kreatursstammen. De har dött naturligt, gått bort sig i hagen, trillat ner från ladugårdstaket eller drunknat i gödselbrunnen. Nu har jag bara en kvar. Men det gör inte så mycket, eftersom vi nu inte har fler än två kor i besättningen.
Häromdagen fick Ingeborg gå. Jag hade aldrig, trots upprepade försök, fått upp henne på ladugårdstaket, ty hon påstod hon var höjdrädd. Hon fyllde liksom ingen funktion längre och bidraget för henne täckte inte kostnaderna med hänsyn till den mängd potatis och gröpe hon satte i sig. Jag satte ut henne i skogen en kväll, strax före älgjakten, och hon verkar inte ha hittat hem sedan.
Den återstående Medarbetaren, Fredrik, klarar numera att handmjölka hela besättningen morgon, middag och kväll, så mycket mera som den ena kon har gått i sin. Ingeborg hade till uppgift att hålla den resterande kon, Svea, vid hornen under mjölkningen. Förr i tiden hade detta en poäng, eftersom Svea då och då på jävulskap kunde doppa svansen i byttan eller rent av sparkas, om något inte passade. Då kunde Ingeborg sjunga för henne och sticka till henne några höstrån, vilket lugnade ner henne. Men det är rätt längesedan nu, som Svea orkade hitta på några hyss. Fredrik klarar mjölkandet själv. Så Ingeborg fick gå.
Glädjefrid går alltmera lysande sedan jag efterhand förflyttat min huvudverksamhet till finanssektorn. Borg drar in mycket pengar på att skriva begåvade ansökningar om EU-bidrag. Pengarna har jag investerat i Arla och Granngården där det ger god utdelning som placeras på Cayman Islands.
Nu funderar jag på att skicka upp även Fredrik på ladugårdstaket. Han är enbent, synsvag och yr, men brukar alltid göra som jag föreslår. Av Svea gör jag i så fall kravmärkta entrekotter och hamburgare och köper kanske en mjölkmaskin för pengarna jag får in för henne.
Om det nu går som jag hoppas och Glädjefri får förbli en mönstergård som fortsätter att väcka beundran i hela Europa!
