Diplomatin - det är enligt 1800-talscynikern Ambrose Bierce "den patriotiska konsten att ljuga för sitt land".
Att "ljuga för sitt land" kan innebära att ljuga till förmån för sina landsmän eller inför dem. En sann diplomat skulle nog hävda att ingen motsättning finns mellan de båda tolkningarna. Det stämmer, i synnerhet då landet inte vill höra sanningen. Exempel: USA:s regering vill höra att världen ser upp till dess stat och dess ledare. Och att de som inte gör det är verkliga eller potentiella terrorister.
Den vill höra att det endast är de permanenta insatserna från USA som räddar Mellanösterns "enda demokrati", Israel, från en ny förintelse.
Den ville höra att Irak var ett hot mot världsfreden. Då så inte visade sig vara fallet, vill den nu ändå höra att USA har räddat demokrati och fred genom att invadera Irak och avrätta dess ledare - till priset av ett land i spillror och en befolkning i landsflykt.
Just nu vill man dessutom höra att Iran är i färd med att bygga atomvapen, för att hota och behärska Mellanöstern - trots att de samlade underrättelsetjänsterna i USA enhälligt förnekar detta.
USA:s befolkning vill inte höra (av andra) att dess egen regering ljuger, därav raseriet mot Wikileaks.
Samma upprörda kritiker av Wikileaks publicering av hemlig korrespondens från USA:s olika sändebud, och dess förment ödesdigra konsekvenser, kan i nästa andetag nedlåtande tillägga: "Men det här visste vi ju förut". Jo, så är det. Varför? Den kände amerikanske journalisten Eric Margolis har nyligen förklarat paradoxen: "För en diplomat är detta, att påstå att Washington tar fel, ett säkert sätt att bli förflyttad till ambassaden i Ulan Bator i Mongoliet eller Monrovia i Liberia. Eller acceptera att karriären är slut...Om Hillary Clinton säger dig att Uzbekistan är en blomstrande demokrati är det klokast att tro henne och säga efter detta nojs".
Det är inte så, att USA:s utrikespolitik huvudsakligen skulle baseras på de otaliga underrättelser som flyter in från dess officiella och andra källor -dvs bl a dem Wikileaks nu offenliggör - det är snarare omvänt: Washington får vad man efterfrågar hos sina rapportörer. Och respekterade media anser det vara klokt att upprepa det - annars är de inte längre så respekterade . Det mesta vi tror oss veta om världen har filtrerats - först av uppgiftslämnarna, sedan av diplomater och korrespondenter, innan det hamlar på nyhetsbyråerna och redaktionerna. Wikileaks bör respekteras för vad man försökt göra, men dess läckor är fortfarande amerikanska läckor och till och med numera av Wikileaks självcensurerade. Därför, hävdar Margolis, kan "nyheter", som den högst tveksamma att Kina vill släppa Nordkorea, eller att "Saudierna" (dvs en-två prinsar eller affärsmän) av fruktan för Iran vill, att man skall bomba landet, passa USA:s aktuella politik utmärkt. Samtidigt som riggade val i USA-allierade länder eller israeliska övergrepp mot palestinier hittills inte tycks uppmärksammas av Wikileaks.
Man måste komma ihåg att filtrerade data är falska data.
