"Det är oacceptabelt" säger vår statsminister om det misstänkta självmordsattentatet i Stockholms centrum i går kväll. Hans justitiminister anser för sin del att "Det är helt oacceptabelt". "Trodde du att något sådant verkligen skulle kunna hända
i Sverige?" är den vanligaste fråga som mediamänniskor nu ställer till mannen/kvinnan på Stockholms gator. De förväntar sig ett nekande svar, vilket i allmänhet brukar levereras.
Inte i Sverige. Att svara ja vore just nu politiskt inkorrekt., och kan leda till att man måste förklara
varför det numera bara var en tidsfråga när något sådant skulle ske. Men varför
inte i Sverige? Sverigedemokraterna har inga sådana problem, tvärtom. "Äntligen" utbrister deras talesman i en första intervju "får man väl säga :Vad var det vi sa!". Hennes förtjusning bottnar förvisso i övertygelsen att muslimer är blodtörstiga fanatiska bestar som helst måste hållas borta från svensk mark, vilket hon anser sig nu ha fått bekräftat och därför förväntar sig en än starkare rasistisk medvind.
Om jag säger samma sak: "Vad var det jag sa?" så sker det det utifrån insikten att Sverige mitt land tyvärr medverkar i ett tioårigt och orättfärdigt USA-lett krig mot Afghanistan, som krävt tusentals afghaners liv och drivit otaliga i landsflykt. Jag instämmer därtill med Reinfeldt och Ask att sprängningen i Stockholm är "oacceptabel". Ordningsmakten måste självfallet förhindra att folk, även på djupt kända bevekelsegrunder, riskerar andra människors liv och lem, vilket man inte behöver vara statsman för att inse.
Men därtill anser jag att det också är "helt oacceptabelt" att vår regering och riksdag, inte bara medverkar i ett krig mot ett utfattigt land och folk, hundratals mil från Sverige, som aldrig gjort oss något ont. Utan därmed faktiskt utlöser desperata reaktioner bland de drabbade, som nyss kunde ha krävt ett antal julhandlande stockholmares liv.
{jcomments lock}
