Peter Englund hade i åtskilliga år som menig Akademiledamot varit flitig bloggskribent, när han sommaren 2009 lade bloggen på is, eftersom han ansåg att hans nya, maktpåliggande befattning som Svenska Akademiens Ständige Sekreterare krävde det. Englund tog sig dock sig tid att i DN på ett par rader spy lite galla över historiker- och författarkollegan Mattias Gardell, vinnare av Jan Myrdals stora pris det året och sedermera deltagare i Ship to Gazaexpeditionen. Detta genom att tilldela honom sitt (och sina två katters) "Pol Potpris" och kalla honom "naiv och historielös".
Sedan i fjol bloggar Englund åter, nu i sin privata "Akademisekreterareblogg" - fast mera sparsamt. Där har han förut, inte olikt den bloggande Excellensen Bildt, koncentrerat sig på att diskret framhålla sin personliga betydelse och sina talrika möten med andra framstående globala kulturpersonligheter.
Det kan förutsättas att Englund är tungt belastad av arbete i den svenska kulturens tjänst. Därför måste han ha ansett sig vara ute i angeläget ärende, då han den 10 januari ansett sig manad att i Akademiens blogg ånyo gripa till ordbehandlaren. En författare hade i Expressen, bland mycket annat, tyckt att Englund och hans akademikollegor inte borde fjärma sig från svenska folket utan, liksom han själv, vistas mera ute bland dem som tar del av deras konstnärliga bemödanden. Då genmäler Sekreteraren å Akademiens vägnar:
"Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas."
I den mån den inte uttalar sig annorlunda måste man tills vidare betrakta Akademiens Ständige Sekreterares mening som dess egen: Författaren, Stjärnan på slottet, Let´s Dancedansören och Fången på Fortet Björn Ranelid bör enligt Akademien alltså i fortsättningen inte skriva, åtminstone inte litteratur.
Problemet med uttalandet är att Englund leder en verksamhet med statligt (kungligt) uppdrag, till gagnet, om inte till namnet, en myndighet. Om dylika har JO däremot nyligen på förekommen anledning uttalat att:
"Det är självklart att staten inte får utnyttja utpekade individer som något slags avskräckande exempel" eller avsiktligt utforma sitt material så att det blir oförenligt "med kravet på att det allmänna ska respektera den enskilda människans frihet och värdighet".
Det tjänar kanske inte något till att i detta fall ropa på JO. Elakhet, arrogans och omoget beteende får vara sitt eget straff. Men jag vill med en vildsint parafras av Voltaire säga: Jag delar Englunds värdering av det jag har läst, sett och hört av Ranelid. Men jag skulle ändå ge, inte mitt liv kanske, men väl ytterligare en timma av detsamma, om detta på något sätt skulle motverka att svenska myndigheter eller akademier i fortsättningen leds av individer, som likt Englund använder sin position för personliga vendettor och för att förlöjliga eller kränka enskilda medborgare.
Kommentarer
Referatet av vad Ranelid sagt är förvrängt. Han uppmanade akademieledamöterna att delta i Let's Dance. Att de inte ska fjärma sig från folket är något annat och kan göras på andra sätt, som att delta i andra sorters teveprogram, såsom Englund gjorde med Lindström för några år sedan.
Akademien är ingen myndighet. Det är ett samfund som är juridiskt fristående från staten. De gör och säger därför vad fan de vill. Vilken kulturtidskrift som helst är mer av en myndighet, för så vitt den uppbär statliga bidrag. Akademiens enda stöd består i att den, om jag inte misstar mig, åtnjuter skattesubventioner. Men det finns det också andra föreningar som gör.