När jag var mycket liten var Indien ett land vars fattigdom och elände orsakades av att flockar av fridlysta, vita, puckelryggiga, och framför allt heliga kor strök omkring i horder på gatorna och åt upp allt ätbart. Jag vet inte exakt hur jag på den tiden nådde denna uppfattning om fattigdomens djupare orsaker. Kanske genom att titta på bilderna i ett gammalt nummer från Hearsttidningen LIFE. Det var vid denna tid som Indien höll på att frigöra sig från England och i Västvärlden var man bekymrad över att ett folk som lät sig hunsas av nötkreatur nu skulle styra en hel subkontinent.
Numera verkar de heliga korna på något sätt ha blivit ett mindre problem för Indiens del. I stället har de flyttat till Sverige, synnerhet till politiken och då speciellt till arbetarrörelsens partier. Ty på den borgerliga sidan finns inget säkert heligt, utom äganderätten förstås, sedan Maud Olofsson gjort upp med sitt partis otidsenliga motstånd mot kärnkraften och Göran Hägglund satt Bibeln på hyllan. SAP har sedan länge däremot av olika s k förnyare uppmärksammats på kofaran - från Kjell Olof Feldt, Stig-Björn Ljunggren och Vidar Andersson till Mona Sahlin, och Niklas Nordström m. fl .
Begreppet "helig ko" åskådliggör det politiska språkets sinnrika dialektik. Det består av två element: huvudordet "ko" (något prosaiskt, enfaldigt och djuriskt) och "helig" med dess i vår sekulariserade tid tvetydiga innebörd: a) den ursprungliga,religiösa: något upphöjt, gudomligt, oberörbart och b) den modernt ironiska :"något som dyrkas av mindre upplysta människor".
Om man t ex säger, att alliansfriheten och rätt till rimlig pension är heliga kan detta innebära att man menar att de är "heliga kor", eftersom det ironiska språket medger just denna tolkning. Det innebär, att den som före ett val har sagt att dessa ting är heliga, efteråt, utan att bli beslagen med inkonsekvens kan säga att är "heliga kor" .
Det riktigt fina med den heliga kon som politisk metafor är dock att den ställer den talande på ett högre plan än den efterblivne kodyrkaren. Han är ense med denne om att kon är en ko, antyder att den kanske borde slaktas, men påstår inte att det måste ske här och nu. Han hugger på något utan att fälla det till marken, ungefär som man stämplar ett träd för senare avverkning. Men vem vill bygga sin koja i ett träd som är stämplat för avverkning?
Koslaktarna brukar inte sakna argument. "En ny tid kräver en ny politik" säger de, och antyder att detta är bakgrunden till att man måste slakta de heliga korna. Denna kraftfulla, för att inte säga triviala, tankefigur får ofta uttömma deras redovisningsfähiga argument. Ty "tiden kräver det", säger ofta förnyaren, och gör sig därmed till tolk för Tiden, en huvudman, som själv aldrig brukar ställa några uttalade krav utan överlåter detta på sina betalda (som t ex av Näringslivet via Konsultbyrån Prime) eller på obetalda ombud.
Vad det nya ligger i förstärkt marknads- och penningvälde, pigtjänster, frånvaro av social trygghet och fasta anställningar samt lojalt deltagande i krigsallianser återstår dock att mera detaljerat påvisa.
