Heather Pringles massiva bok "Härskarplanen" (Historiska Media; 2006; 480 s.) ger historien bakom en av de myter som präglade den tyska nazismen. Första halvan av boken handlar om de bemödanden som tyska filosofer och vetenskapsmän - med eller utan citationstecken - så småningom via sitt institut Forschungsgemeinschaft Deutsches Ahnenerbe e.V under Heinrich Himmler, Reichführer-SS, gjorde för att historiskt belägga uppfattningen om det egna folkets överlägsenhet. D v s myten om arierna som Mänsklighetens elit.
Ursprungligen användes begreppet arier som ett begrepp i den på sjuttonhundratalet nyuppfunna jämförande språkforskningen. Det utdöda indiska språket sanskrit uppvisade nämligen många ord, som också återfanns i flertalet, dvs ett fyrtiotal, europeiska tungomål. De indiska språk som uppfattades som besläktade med Sanskrit betecknade Jones som ariska (av det sanskritordet för "ädel"), eftersom Sanskrit var ett sällsynt välutvecklat och formrikt språk. Något förhastat drog Jones slutsatsen att det därför måste ha talats av ett mycket avancerat, fast numera utdött folk.
Den tyske romantikern Schlegel var den som vid 1800-talets början i tidens anda definitivt lämnade språkvetenskapens någorlunda fasta grund, och uppfann ett folk åt språket. Schlegel broderade vidare och postulerade på lösa grunder att det tänkta moderfolket, arierna, måste ha varit ett blont, fredligt och kultiverat bergsfolk från Himalaya, som plötsligt, kanske genom en katastrof, blev krigiskt och, på grund av likheterna i naturen mellan Himalaya och Skandinavien, vandrade ut och slog sig ner här, varifrån de etablerade sig som europeiskt herrefolk. Därmed ansåg han sig förklara den stora utbredningen av liknande språk - från Indien, via Persien till Irland och Island - alla var de "indoeuropeiska". Fast nazisternas sk vetenskap strävade efter att vända historien "rätt", och lät ariernas folkvandring gå i omvänd riktning.
Indien, eller fastmer Norra Europa som urhem för arier var en myt, som hade den fördelen att den syntes vederlägga den bibliska, enligt vilken de tre stora folkgrupperna, Semiter, Hamiter och Jafetiter ju tyvärr alla skulle ha utgått från det semitiska Mellanöstern, varvid de vita folken skulle härstamma från Noas tredje son, Jafet. Bilden komplicerades så småningom bl a redan genom upptäckten av de preglaciala Neanterthal- och Cro-Magnonmänniskornas lämningar vid mitten av 1800-talet. Icke oävna antika kulturer som grekiska och romerska kunde till nöds förklaras genom att förklara dess bärare som mer eller mindre germanskt influerade. Politiska omständigheter bjöd dessutom att allierade folk under Andra världskriget, som japaner och finnar, liksom synnerligen semitiska, fast brittiskfientliga shejker i Mesopotamien, måste förklaras som "hedersarier". Omvänt utnämndes fångna officerare på östfronten till "judisk-kommunistiska" politiska kommissarier för att underlätta summariska avrättningar av dem.
Denna "ariska" historieskrivning hade definitivt samma sanningsvärde -och samma politiska funktion - som Olof Rudbecks, vilken under stormaktstiden placerade Mänsklighetens urhem i Sverige. Vi nordvästeuropeer var uppenbarligen inte bara störst och bäst, vi var också först på plan. Och vackrast:
"Den nordiska rasen är långskallig och har ett smalt ansikte...Den nordiska rasens hud är rosig och fager; den tillåter blodet att skina igenom och detta gör att den ser levande ut...Ådrorna lyser igenom (åtminstone i ungdomen) och visar "det blåa blodet" Detta enligt Hans F K Gunther 1920: Rassenkunde des deutschen Volkes - en bibel för nazismens vetenskapliga pionjärer. Liknande, inspirerade, pornografiska beskrivningar av vår "nordiska ras" återgavs förvisso i svenska läro- och fackböcker under dessa årtionden.
Myten om de blonda, ljushyllta, långskalliga och vackra arierna, som utvecklades under något hundratal år före nazismen av jämförelsevis oskyldiga och jämförelsevis vetenskapliga, fantasimänniskor blev inte ens inom nazismen någon odelad succé. Den som undrar varför behöver bara titta på foton av Himmler själv, av Goebbels, för att inte tala om deras Führer - som f.ö. länge uttryckte sina tvivel över Ahnenerbes alltmer desperata försök att vetenskapligt belägga Nordvästeuropas plats som Ariernas urhem.
Andra halvan av boken handlar mest om hur Ahnenerbe byggdes upp under andra halvan av trettiotalet till sin höjdpunkt strax före krigsutbrottet då institutionen omfattade ett hundratal nazistiska vetenskapsmän, framför allt inom medicin, antropologi och historia. Om de makabra experiment som dessa män kunde utföra i hägnet av SS - och de svårigheter man vecklade in sig i då man på fältet skulle fungera som expertis i sådana skenbart enkla - och i praktiken omöjliga - saker som att biologiskt definiera en jude i ockuperade områden i Öst. Religionen kunde ofta inte användas i detta syfte, ty långt ifrån alla "judar" hade någon sådan, och de kunde t o m vara blonda och långskalliga. Jonathan Littells stora roman "De välvilliga" behandlar inte minst detta problem sett inifrån av en fiktiv SS-officer.
Himmler tog efter kapitulationen 1945 sitt liv, då han efter en månad, trots förklädnad, hamnade i brittisk fångenskap. I övrigt är det märkligt att följa bokens berättelser om hur inblandade vetenskapsmän i krigsrättegångarna framställde sig som idealistiska, osjälviska vetenskapsmän - som å andra sidan förklarade sig hava varit totalt ovetande om vad de helt klart enligt författarinnan beskriver hängivet hade arbetat med. Och de kunde uppvisa massvis vederhäftiga intyg från kollegor (Enligt efterkrigshumorn Persilscheine, efter ett välkänt tvättmedel), där det vitsordades att de inte bara var oskyldiga, men ibland rentav varit involverade i motståndsrörelsen.
Wolfram Sievers, Ahnenerbes ledare, avrättades av de Allierade 1948 som en av de sju i Läkarrättegången, sedan man underkänt hans Persilschein. Men de västallierade hade bråttom. Dokumentation hade bränts upp och framför allt blev man i Väst alltmer ointresserad av att göra upp räkningen med nazismen - Sovjetkommunismen blev snart prioriterad fiende. Flertalet nazivetenskapsmän i Ahnenerbe kom undan med inget eller ringa straff och dog fridfullt i sotsäng, ofta efter en framgångsrik, mångårig andra karriär i Tyskland.
I Heather Pringles bok finns också många uppslag med betydelse för hur några av våra vanligaste och äldsta inhemska fördomar har uppstått. T ex den i nyfascistiska kretsar, men inte bara där, vanliga uppfattningen om skandinaver, enkannerligen Svenskar, som ett sällsynt ädelt, högrest, gärna blont, vackert och upplyst folk, som skapats, om inte numera för att regera världen, men åtminstone som ett föredöme för andra.
Politiskt går denna nysvenska fördom hos oss igen på flera sätt. Framför allt genom motståndet mot invandring. Detta baseras inte främst på äkta patriotism eller ens nationalism, utan på fruktan för att blanda upp den nordiska rasen med gener från diverse icke-germanska, kortväxta, undersätsiga, rundskalliga, mörkhåriga och mörkskinnade, icke-ariska element. Sedan rasbiologin och eugeniken, som från början av förra seklet varit mycket gångbar, först blivit tillintetgjord vetenskapligt på 30-talet och fr a politiskt omöjlig genom Nazitysklands nederlag i Andra världskriget, används i dessa kretsar numera begreppet "kulturskillnader" på liknande sätt, dvs för att skilja på getter och får. Det finns människor, som fortfarande tror att "arier" är ett folk som existerat i verkligheten och att vårt folk tillhör dess ättlingar. Rasismen finns i alla fall kvar och spökar, även om den i våra dagar inte ostraffat tas upp källaren.
