"Man kan vinna makten med hjälp av bajonetter - men inte sitta så bekvämt på dem", sade som bekant Kejsar Napoleon I en gång. Med all respekt för hans expertis måste vi invända, att man visst kan sitta ganska bra och länge på dem. Vilken fakir som helst hade kunnat upplysa honom om att måttet av bekvämlighet hänger på 1)om man är hårdhudad i baken, men framför allt på 2) om man disponerar ett tillräckligt stort antal bajonetter för ändamålet. Båda dessa kriterierna tycks ännu vara för handen för Egyptens härskarskikt.
"Ställ en skurk i rampljuset och han kommer att handla som en hederlig man." sade den fyndige Napoleon också - men fallet Hosni Mubarak har just för hela världen visat att han även här tog fel. Detta gör kanske att man redan före hans pension i höst låter Mubarak åka utomlands på hälsoresa tillsammans med sin mångmiljardförmögenhet.
Folkuppror är som cykling - den som stannar upp vinglar ofelbart omkull. Och från första början har våra västkommentatorer givit välmenande råd om att stanna upp. De massmediajournalister, som redan efter ett par dagar av folkresningen i Egypten gick runt och frågade demonstranterna hur länge de kunde hålla på med sina protester kanske snart kan få svar på sin fråga. Massdemonstrationer, galna kamelryttare och brinnande bildäck gör sig bra i TV, men efter några dagar behöver tittarna något nytt i stället för bilderna från Tahrirtorget. De har ju inte samma tålamod som folket på torget, som hade väntat i 30 år, innan de med risk för liv och lem vågade sig ut på gatan. Det senaste slaget mot rörelsen i Egypten, avsett att konsumeras på hemmaplan, är kanske Per Jönssons raka vänster i DN 9/2, när han underkänner dess sociala underlag såsom varande alltför medelklassbetonat. Fast idag rapporteras omfattande strejker bland inddustriarbetarna.
Den som till äventyrs fortfarande hade föreställt sig att diktatorer var ensamma skurkar får nu i alla fall en sannare bild - diktatorer får makt, eftersom en inflytelserik klass av människor finner det förenligt med sina intressen. Nu ges affärsmän, grönsakshandlare och turistguider plats i rutan och säger sig längta efter Ordning d v s fungerande bankomater, uniformerade polismän och business as usual.
Vad USA:s statsledning och europeiska talesmän säger om Egypten bör man ständigt lyssna på, inte på grund av att det vore sant, utan som en notering av den dagskurs som folkupproret åtnjuter: Mubaraks regim var sålunda enligt Hillary Clinton den 25/1 "stabil". Tony Blair, som högt ofta säger vad USA tänker, talade ännu med förtroende om sin "nära vän Mubarak". Den 28/1 skall alla parter visa "återhållsamhet". Ett par dagar senare har Egypten behov av "reformer". Efter ytterligare några dagar måste Egypten "förvandlas". Därefter måste man börja bygga demokrati "nu". Men sedan skulle 30/1 åter övergången till demokrati ske "ordnat". Clinton menade 5/2 att den måste få ta tid. I dagarna tycker Barak Obama att Egypten nu gör "framsteg". Och bankerna och börsen har öppnat. CIA:s närmaste chefstorterare står beredd att ta över, om det skulle behövas.
Att USA skulle anse att en utveckling skulle vara ett framsteg, om den inte innebure att man fått tillräckliga garantier under förhandlingarna med delar av oppositionen för att en ny regim, demokratisk eller inte, skulle respektera alliansen med USA, ta avstånd från Iran och fortsatt stödja Israels folkrättsvidriga politik i Mellanöstern - det vore mycket osannolikt.
Egypten kommer inte att gå tillbaka till vad det var, säger Obama också, och ser ut som om han just sagt något annat än en självklarhet. Allt beror på vad man menar med det. T ex i hans fall troligen ingenting särskilt.
Kommentarer