En medelålders man i Strängnäs avled nyligen. Eftersom han redan förut haft dålig hälsa hade han tydligen varit halvt sjukskriven, men halvt arbetssökande ty i enlighet med modern sjukskrivningspraxis hade han bedömts som partiellt arbetsför.
Ett par dagar efter dödsfallet mottog änkan ett brev från Arbetsförmedlingen, där man visserligen riktigt konstaterar att maken var avliden och därför inte längre skulle få ens halvt understöd, och att han var helt avförd från AF. Men, man tillägger därpå, att mannen, om han åter ville anmäla sig som arbetssökande, personligen borde inställa sig hos AF.
De flesta skulle kanske, likt den efterlevande makan, anse denna skrivelse som produkten av ett hjärnsläpp hos en byråkrat eller hos en dator, eller, om så icke vore fallet, att detta skulle innebära att ställa alltför stora krav på en avliden. Den ansvarige på AF tycks ha gått på denna linje, och har personligen bett om ursäkt för malören.
Fast - är detta verkligen hela sanningen? Arbetslinjen har under senare år verkligen slagit igenom hos våra myndigheter och präglar nu de flesta offentliga välfärdsinrättningar, inklusive AF. Den tycks också tillhöra de ting, som regering och större delen av oppositionen i stort sett verkar eniga om. Att vara sjuk kvalificerar i och för sig inte för sjukpenning eller pension, så länge man har en restarbetsförmåga. Och sådan kan även den som ligger i respirator ha, om lämpligt arbete finns - vilket dock ej åligger Försäkringskassan att undersöka. Att vara över 65 skall snart inte heller berättiga någon till ålderspension. Överfört till tex den privata försäkringsbranschen, vilket ännu inte skett, skulle det förhållande, att en ångvält kört över en bil inte berättiga ägaren till försäkringspengar så länge bilen kunde köras, åtminstone bogseras eller användas till hundkoja. Ty bilägaren måste i detta fall i positiv anda beakta vad hans fordon ännu kan användas till, inte till vad det inte förmår.
Man kan tycka att vi, även om det positiva incitamentet för Arbetslinjen sägs vara att vi skall kunna dra vårt strå till samhällsstacken, så länge vi lever, skulle få upphöra arbeta när vi dör. Ty vi måste uppenbarligen nu förmås att inse att vi har fått så hög levnadsstandard att vi, om vi önskar bibehålla den, måste acceptera att få den sänkt.
Vederbörande AF-tjänstemän må förvisso ha visat sig övernitiska, eller för tidigt ute, i sin tillämpning av arbetslinjen, när de, eller deras dator, antyder att detta att avlida på sätt och vis kunde vara ett sätt att arbetsvägra - ungefär som någon sakkunnig på finansdepartementet för ett par decennier sedan ansåg deltidsarbete vara en form av skatteflykt. Men ingen kan förneka att även denna aktuella malör är präglad av tidsandan och i så måtto pekar framåt.
Och missgreppet har definitivt varit i säck innan det kom i Strängnäs-AF:s påse.
