Om jordbävningar m.m

Japans huvudö har flyttat sig 2 meter. Jordaxeln har ändrat vinkel 10 centimeter och jordrotarionen bromsades tillfälligt upp när jordbävningen utlöstes i fredags. Det är svårt, även för världens fjärde ekonomi, att motverka jordens tektoniska rörelser . I någon mån har expertisen en rätt säker uppfattning om var och hur jordbävningar kommer att ske - men aldrig när de skall ske. Vi kan emellertid, i mån av resurser och vilja, lindra deras konsevenser - så länge kommer ihåg att vi egentligen vi lever på ett tunt skal runt magman.

De sociala och politiska omvälvningar vi nu bevittnar i de flesta samhällen söder om Medelhavet erbjuder delvis en slående parallell till jordbävningar. Det gäller t ex i båda fall en rätt god förutsägbarhet om var de skall ske. Tidpunkten är däremot omvittnat nästan lika omöjlig att förutsäga, ens för de underrättelsetjänster som förfogar en tilltagande mängd av informatörer, avlyssningsverktyg och spionsatelliter. Effekterna sprider sig i båda fall som vågor, som kan vara världsomspännande, men vars konsekvenser är starkt beroende på lokala strukturer i periferin.

Slående som jämförelsen är, bör den inte dras för långt. Att en tsunamivåg kan få politiska konsekvenser, till och bidra till att stjälpa regeringar 1000-tals mil från platsen, kan nog t ex Lars Danielsson och hans parti vittna om - men sociala revolutioner påverkar inte omvänt tektoniken.

Våra media älskar naturkatastrofer, som erbjuder slående bilder och målande berättelser att förfasas till, även om man inte längre diktar skillingtryck över dem. Politiska omvälvningar, revolutioner genomförs däremot medvetet av människor och kan aldrig karakteriseras som "katastrofer" annat än av de privilegierade skikt som ser sina intressen hotade av dem.

Även om osvuret är bäst förefaller det som om USA, NATO och EU denna gång valt att tills vidare hålla fingrarna borta från Nordafrika och Mellanöstern. Det är klokt av dem. Eftersom det är mindre troligt att valet skulle bottna i en radikal omsvängning i värderingarna hos vederbörande är det nog lärdomarna från de senaste de senaste decenniernas fiaskon för de "koalitioner av villiga", som i Irak och Afghanistan gjort Västmakterna lika impopulära som någonsin den brandkapten som använder bensin i stället för vatten i slangarna. Till och med Arabförbundet, dominerat av regimer som är starkt beroende av Västmakterna för att själva behålla makten, ställer som absolut villkor för stöd åt ett flygförbud över Libyen (dvs de fakto en krigförklaring) att ingen intervention på marken får ske - dvs i dagens läge ett meningslöst uppdrag.

Zarkozys och Camerons aktivism i Libyenfrågan fick tummen ned i EU, och Sveriges röst är avgjort negativ till en intervention - fast man tidigare har sett att sådant kan ändra sig. FN:s säkerhetsråd, som ensamt har behörighet att tillstyrka krig kommer inte att göra det - eftersom Libyens regim må vara en fara för det egna folket, men inte för världsfreden. Till och med USA:s försvarsminister Gates menar att det vore dumt blanda sig i. Om denna linje håller när vågen på allvar når Saudiarabiens oljefält, kommer detta att bli det verkliga testet.

Och det kommer nog på sikt att bli svårare för de härskande att återuppbygga förtroendet bland undersåtarna i Nordafrika och Mellanöstern än det att återuppbygga de förödda städerna på Japans ostkust.