Det fanns en tid för inte så länge sedan, då även väletablerade opinionsbildare ostraffat kunde antyda att den politiska styrningen av samhället genom den parlamentariska demokratin egentligen vore överflödig - eftersom redan "varje enkrona är en röstsedel" - d v s marknaden kunde i stort sett ersätta politiken. Det hade kanske varit en idé - om varje medborgare bara hade haft lika många kronor i sin pung. Så är som bekant inte riktigt fallet.
Detta sorgliga faktum avskräckte tydligen inte de nyfrälsta under marknadsliberalismens renässans på 80-90-talet. Dess mest konsekventa tänkare förnekade kategoriskt att medborgarna skulle riskera att - ens teoretiskt - lida någon brist i ett samhälle där marknadsmekanismer införts i vitala välfärdsinrättningar, t ex vård, skola, omsorg:
"Ekonomi syftar till hushållning. God ekonomi är att resurserna används så effektivt som möjligt för ändamål som människor finner angelägna. Att det mest angelägna då inte skulle gå att prestera 'av ekonomiska skäl' är befängt" (Hans Bergström DN).
Befängda eller inte - nedskärningar av just ekonomiska skäl har kommit på modet just inom dessa mest angelägna områden. Framför är det minskad personaltäthet som gett de stora "besparingarna" inom vård och omsorg. Detta har bidragit till försämrad hälsa, inte bara hos de anställda, utan också bland patienter och boende. Enligt en undersökning för några år sedan var 70% av åldringarna på våra sjukhem undernärda, främst till följd av personalbrist. Ibland möter vi i media närmast tragisk-komiska övergrepp från vårdansvariga politiker och tjänstemän, som ("med blödande hjärta") prioriterat sitt budgetansvar framför sitt ansvar som medborgare och medmänniska. Vi får antagligen aldrig reda på hur många liknande fall som dagligen passerar obemärkt i media:
Enligt Rapport igår får de boende på ett äldreboende i Kungsbacka inte längre smörgås till frukosten, mjölk till krämen eller sylt till strömmingen. Vill de ha det får de själva ta med sig det till matsalen eller betala extra. Tidigare har de fått mer än vad skulle ha haft, hävdar den ekonomiskt ansvarige för boendet. Frukostbröd kostar nu tio kronor extra, måltidsdryck en femma.
Ledningen för ett boende i Köping bestämde sig nyligen för att dra in på frukostäggen till de äldre på vardagarna för att spara pengar. Flera av de äldre reagerade - och nu har de ansvariga backat.
På äldreboenden i Hässleholm ville man nyligen dra ner på kaffedrickandet genom att förbjuda påtår. Detta slopades också efter kraftiga reaktioner. Men äldre och anhöriga, som inte orkat bråka - hur gick det för dem?
Välfärden är generell - om inte, är den ingen välfärd. Medelklassen kommer inte i längden att acceptera att stå i kö - efter underklassare - till en offentlig vård/omsorg/skola som avhänts sina resurser. Den har kanske råd med privat sjukvård och skola, men den kommer inte att acceptera att både betala skolavgifter, privatvård och kommunalskatt till andras barn i nedrustade skolor. Därför blir nedrustningen av offentlig sektor en kedjereaktion. De bergsbestigare som har tillgång till annat fotfäste är de första som släpper repet då kedjan sviktar. I ett ojämlikt samhälle rustar sig folk för ojämlikhet.
Det är troligen mekanismen bakom medelklassens flykt från socialdemokratin i de senaste valen.
