Efter 10 års krig mot Afghanistan, upprättandet av en lydregim och till priset av tusentals afghanska civilas, och 2422 ockupationssoldaters liv hade man lyckats med att skjuta en enda man.
Bin Laden hade sedan länge på sin höjd symbolisk betydelse. Cameron, Reinfeldt och ledarskribenten dansar ändå ikapp med folket på New Yorks gator.
Bin Laden, liksom f.ö Saddam Hussein, hade, från att ha varit dess handgångna man, blivit USA:s fiende nr 1. Han var visserligen långt ifrån en global symbol för motståndet mot USA-imperiet. Snarare hade han blivit dess önskemotståndare, en sådan, som i den mån han inte funnits till, man måste ha uppfunnit - svartmuskig, våldsbenägen och fanatiskt antisekulär.
I namn av "krig mot terrorn" har USA sedan den 11/9 2001 hittills lyckats starta två krig och öka sin militärbudget med 119% . Den representerar nu mer än hälften av världens totala militärutgifter. Försiktiga uppskattningar bedömer att denna stat nu har minst 1077 militärbaser eller motsvarande i främmande länder. Har USA genom detta gjort "världen mer rättvis" eller ens fredlig? Knappast.
Motiveras expansionen av att det militära hotet från världen har ökat mot USA:s territorium? Snarare tvärtom - kollapsen för Sovjetimperiet har gjort USA i stånd att utvidga sin redan förut betydande inflytelsesfär. Idag säger de som hyllar USA att man nu måste skärpa sin vaksamhet mot hämndeaktioner. Dess militära närvaro har inneburit ökad politisk och ekonomisk makt - och medger USA att påtvinga omvärlden sin vilja oberoende av dess samtycke. Detta i stort sett oberoende av vem som för tillfället sitter i Vita Huset.
"Världen kommer aldrig mera att bli vad den var" sade upphetsade kommentatorer efter händelsen september 2001. Sådana påståenden är samtidigt både triviala och lögnaktiga. Historien började inte i september 2001. Det som hände då var en frukt just av vad världen redan var. Och historien slutade inte ens morgonen den 2/5 2011.
Terrorismen - oavsett den kallat sig RAF, Narodnaja Volja eller al Qaida är ofta ett straff mot reguljära sociala eller nationella rörelsers oförmåga, eller mot deras eftergifter mot förtyck. Även om dess taktik kan ha framgång, i synnerhet med hjälp utifrån, från fiendens fiende - t ex i Palestina på 40-talet - drabbar den oftast mest de grupper vars intressen den säger sig företräda.
Händelserna i Nordafrika och Mellanöstern under de senaste månaderna har visat, att det bästa motmedlet mot terrorismen och "religiös fanatism" är att ge folk rättvisa, nationellt oberoende och att åtminstone sluta att motarbeta sådana strävanden. Det finns många som säkert uppriktigt tror att Sarkozys, Camerons, Obamas, Saudiarabiens, Sveriges och Qatars aktuella insatser i Libyen skulle syfta just till detta. Att dessa herrar själva skulle tro därpå - tror inte jag.
Ty en överväldigande mängd av indicier talar emot - detta nya krig syftar inte heller till att göra "världen mer rättvis" utan snarast till att bevara den som "vad den var".
{jcomments lock}
Kommentarer