Ledarskribenten koncentrerar sig av allt döma här framför allt på föreställningen, som ännu idag tycks förekomma bland intellektuell vänster, att underklassen är föremål för en sammansvärjning från överklassen Föreställningar om att de besuttna skulle hysa ett hat mot de arbetande massorna har alltid grasserat på samhällets botten: se t ex i Strindbergs hatiska och överspända dikt från 1882:
Herr Beaujolais, herr Beaujolais vid Rhône, han älskar ej, han hatar hyddans son. Med dennes svett han föder svin, ur dennes märg han pressar vin....
Att man skulle hata de människor, ur vars svett man får sitt feta fläsk och ur vars märg man pressar den beaujolais man sköljer ner det med - det är en idé som endast kan uppstå i vissa överhettade vänsterhjärnor. Till yttermera visso är numera snarare ostron och champagne mera inne i dessa kretsar.
Sin näring syns denna vanföreställning få ur enstaka exempel på den skenbara hårdhet, som makthavare i stat och näringsliv nödgas uppvisa i sin uppoffrande maktutövning. Och i den mån dessa "hårda nypor" belönas med vissa ekonomiska och sociala förmåner, t ex bonusar, VIP-lägenheter och optioner och hedersomnämnanden i DN sker detta uppenbarligen i nationens, dvs systemets, intresse och tillförsäkrar oss den bästa möjliga överhet och dito samhälle.
Hur fel ute de är, som beskyller makt- och kapitalägare för egoism, okänslighet eller rentav hat mot de arbetande, har uppenbarligen aldrig sett en av dessa människor gråta i TV över att i samband med flytt till låglöneländer ställa tusenltals människor utan inkomst i sin hemort . Eller den generositet som samma grupp uppvisar i samband med välgörenhet - t ex vid sponsring av golf- seglings- eller tennisturneringar eller till socialt behövande för att ersätta offentliga insatser som till följd av skattesänkningar måste hållas på sparlåga.
Självfallet skapar en utsatt position som alltid en viss "kåranda", för att inte säga klasskänsla, och en insikt i ens privilegier är högst berättigade. Och känslan av att de samhällsskikt där man ofta av politiska skäl ifrågasätter dem och påyrkar en skadlig nivellering måste vara ute samhälls- dvs systemfientliga ärenden och därmed faktiskt skulle förtjäna ens hat. En viss känsla av fientlighet mot dem man i kraft av sin position måste kränka (inom och utanför nationen och vid dess gräns) måste kanske finnas för att man - i allas intresse - skall fungera som överklass. Men klasshat - vilken barock idé!
Litterära manifestationer av överklassens hat mot underklassen, som Strindbergs, är numera tack och lov ganska sällsynta. Det omvända är ju ännu ganska vanligt, men desto lättare att avfärda som produkten av en ödesdiger kombination av bristande vidsyn, bildning och extrema ideologier.
Vår intellektuella heder kräver dock att vi för ett ögonblick ändå ponerar att vänsterkonspirationsteoretikerna hade rätt, och att överklassen faktiskt hatar underklassen - dvs ungefär 60% av folket. Hur skulle man kunna fastställa att så vore fallet? Att fråga en av deras representanter rakt ut vore en osäker metod. Nej, den enda vetenskapliga metoden vore att företa ett tankeexperiment, något som t ex inom den moderna fysiken har gett flera nobelpris. Man måste alltså fråga sig hur skulle vår överhet, dvs överklassens politiska praktik under senare decennier te sig, om den verkligen skulle hata oss?
Man skulle t ex lägga beslag på en allt större del av produktionsresultatet och så långt möjligt hålla nere lönerna. Man skulle skära ner alla bidrag som hjälper de sjuka, orkeslösa och deras familjer att överleva drägligt och hävda att de måste arbeta i alla fall. Man skulle utforma en politik som alltmer kastar skulden de arbetslösa för deras predikament och drar ner deras bidrag. Man skulle bygga boutiqer och hamburgerbarer i stället för bibliotek och sjukstugor. Man skulle samtidigt göra vad man kan för att slita ut dem som arbetar i förtid och försöker få dem att arbeta tills de dör, och samtidigt njuta sitt otium på sitt dyra lantställe eller på Bermudas. Man skulle uppmuntra folk att supa, äta skräpmat och titta på Big Brother - och sedan håna dem som gör det. Man skulle vägra flyktingar uppehållstillstånd, utvisa barn och sjuka asylsökande och hävda att folk som är öppet är nöjda med denna politik egentligen är rasister. Och man skulle samtidigt med kraft hävda, att denna ordning, om än med vissa marginella skönhetsfläckar, vore den bästa möjliga.Man skulle framför allt göra allt för att brännmärka alla personer och rörelser som verkar för en radikalt annan ordning än ovan (hypotetiska) skisserade som socialister eller axtremister och döma dem till kroniskt utanförskap i varje seriös politisk debatt.
Man behöver bara i hastigast ögna igenom denna exposé över det tänkta samhälle som skulle vara förhanden, om de härskade verkligen hade tyckt väldigt illa om oss, för att inse, hur absurda sådana tankar är, enligt vilka överklassen skulle ha något annat än vårt bästa för ögonen. Det känns skönt att veta.
{jcomments lock}
Kommentarer