Miljöpartiets kongress har nu valtsina två nya språkrör. Valberedningens förslag gick igenom ochspråkrören blev således Åsa Romson och Gustav Fridolin. Med dennaledning kan vi förvänta oss att miljöpartiets grönasjälvständighet från vänsterpartiet och socialdemokraterna kommeratt poängteras än starkare.
Fridolin är en ofta framlyft politikersom själv inte gillar yrkespolitiker, åtminstone var det så hanresonerade när han valde att inte kandidera till riksdagen eftermandatperioden 2002-2006. Detta är en inställning som utan tvekanborde kunna anammas av betydligt fler. Problemet är kanske attmakten korrumperar. Killen som nyss var helt emot att människorsysslar med politik under hela sitt yrkesverksamma liv kom tillbakatill riksdagen 2010 och kunde således bara hålla sig borta underfyra år. Samtidigt kanske det helt enkelt är så att miljöpartietbehöver honom och att han själv inte bör lastas för att ha brutitsitt näst intill tjäna folket-inställning, en grön idealistiskflirt med maoismen för övrigt.
Åsa Romson å sin sida är mer av endoldis än Gustav Fridolin, samtidigt som hon å andra sidaningalunda är nykläckt som politiker. Romson har i likhet medFridolin en inställning till yrkespolitik som ger referenser till1970talet. Hon valdes 2006 in i riksdagen för Stockholms kommunsvalkrets men valde att avstå sin riksdagsplats för en forskartjänstpå Stockholms Universitet. 2010 valdes hon åter till riksdagen ochdenna gång valde hon att stanna kvar där och har således varitriksdagsledamot en förhållandevis kort tid.
Miljöpartiet har ju en framgångsvågnu som är historisk för partiet. Samtidigt är denna vågnaturligtvis bara den svenska delen av en internationell frammarschför de gröna partierna, inte minst kan vi se exempel på detta iTyskland.
Vissa har förutspått att miljöpartietkommer gå längre till vänster med dessa två nya språkrör. Dettaser vi tydliga exempel på under kongressen. Diskussionen omAfghanistan som varit minst sagt hetsig i kritiken mot kriget,samtidigt bör kanske kommas ihåg att den som leder den grupp somarbetat med just denna fråga är Per Gahrton och att han i sig ären färgstark person. Men är det tillräckligt att säga att svensktrupp bör lämna Afghanistan senast 2014? Särskilt progressivt ärdet då inte.
Eller att förespråka konsumentansvaroch individuella insatser i miljöpolitiken? Kanske är det så attdetta blir populärt i stugorna just för att det är begripligt ochöverskådligt för den enskilda individen? Detta, detta och dettakan jag bidra med för att förbättra miljön och förhindra globaluppvärmning... Samtidigt ser vi gång på gång att de insatser sombehövs i miljöpolitiken ligger på en kollektiv nivå, de ligger påen statlig och ibland internationell nivå och således inte påindividen. Men självklart, att tala på ett sätt så att människorkänner att de kan göra något, att de är inkluderade, är entillgång, det renderar ju i bra valresultat. Frågan är, kan ettbra valresultat rädda jorden? Och är det något långt steg tillvänster att be folk att källsortera?
Det vi kan säga såhär långt är attdet kommer bli svårt för Fridolin och Romson att få stopp på detgröna höghastighetståget och att inte bara se till attpassagerarna lägger sitt skräp i papperskorgarna utan ocksåbetalar sina biljetter och att tåget anlöper rätt perrong utan attfastna mellan Göteborg och Stockholm.
