Det har hänt ett antal gånger nu ochanledningen till att jag inte skrivit något i ämnet då det var sommest aktuellt var att jag jobbade med frågan på andra sätt. Men nutar jag mig samman och lägger fram en fundering som jag burit pålänge. Jag ska skriva om presstöd till progressiva tidningar.
I två omgångar har det nu hänt attregeringen velat dra undan mattan under fötterna på systemkritiskatidningar. De två greppen som använts har dels varit de ändradepremisserna för stöd till kulturtidskrifter som bland annat gjordeatt Pockettidningen R och Mana blev av med sina utgivningsstöd. Denandra gången ville man, i samband med det att nationaldemokraternastidning Nationell Idag fick rätt till presstöd, undersöka huruvidasådant stöd skulle lämnas ut till Arbetaren och ETC.
De uppenbara tingen i sammanhanget ärtvå; dels att regeringen har en påtaglig strategi för att försvårautgivningen av progressiv media, dels att dessa tidningars existenstill stor del gjort sig beroende av det statliga understödet.
I det första konstaterandet finnsett tydligt mönster. De tidningar som hårdast drabbats, ellerriskerat att drabbas, av inskränkningarna i stödet tillkulturtidskrifter eller i granskningen av presstödet har deprogressiva publikationerna utmärkt sig särskilt. AntirasistiskaMana, Expo och Pockettidningen R har alla haft en svajig tillvarosedan stödet till kulturtidskrifter inskränktes av regeringen. Näröversynen av presstödet gjordes av regeringen var utgivningen avArbetaren och av ETC hotad. I samband med det sistnämnda skrev IvarAndersen, t.f. Chefredaktör för Arbetaren på Overklighetens folk -texter från den overkliga kulturvänstern:
Vi lever i ett samhälle där starkahögerkrafter flyttar fram sina positioner. Så länge vi ärekonomiskt beroende av dessa krafter kan vi inte - med handen pådet hjärta som sitter till vänster - kallas oss för oberoende.
Vidare skriverAndersen att Arbetaren har påbörjat en sådan process för att blioberoende av staten och kunna stå på egna ben.
Just i beroendet avstatliga stöd ligger pudelns kärna. Kan man vara trovärdigtkritisk, mot samhället och statsapparaten? Biter man den hand somföder en? Ja, det gör ju dessa tidningar, men biter de så hårt dekan eller så hårt de vågar. Tvivlen på den saken ligger kvar ibakhuvudet så länge förment progressiva publikationer inte stårpå egna ben. Clarté och Folket i Bild (kulturfront) visar att detgår, jag är övertygad om att fler kan om viljan finns, frågan ärom den gör det och vad konsekvensen är om viljan saknas.
