Under några dagar har jag varit påPeace and Love-festivalen i Borlänge. Utöver exempelvis Bob Dylan(en fantastiskt bra spelning om man faktiskt respekterar att mannenär 70 år och inte låter som 1975) och den fantastiskanyproggruppen Siri Karlsson spelade även Hoola Bandoola Band. Närjag stod där så insåg jag hur fullt allvar det faktiskt ligger iMikael Wiehes intensiva ansträngningar att hävda bandets textersaktualitet 2011.
En låt som Keops pyramid har jufaktiskt om inte starkare så i alla fall lika stor anknytning tilldagens kalla samhälle som till 1970-talet. Och på något sätt kanjag tänka att det är mer allvar nu än då. Då var regeringensocialdemokratisk och om inte progressiv (vilket man sällan kananklaga socialdemokrater för att vara) och välfärdsstatenexisterade. Idag håller vi på att få ett nattväktarstat som vibara kunnat föreställa oss i våra värsta mardrömmar.Politikerföraktet och föraktet för tanken att samhället går attpåverka om man vill och om man sluter sig samman och jobbarkollektivet har varit på dalande under så gott som hela 2000-talet,hittills. De som är där uppe ser inte ens de som är där nerelängre. Någon måste kasta in en tändsticka hos de på botten. Ochoddsen är ganska stora att det nu kommer bli de i toppen som gördet, låt oss hoppas att den dagen kommer snart.
Utöver Keops Pyramid spelades ocksåörhängen som Huddinge, Huddinge och Vem kan man lita på?som tillägnades Sven-Otto Littorin. Har du chansen att se HoolaBandoola Band i sommar bör du ta den, det väcker den revolutionäragnistan som ibland har en tendens att falna i dessa "krisenstidevarv".
