Det socialistiskasatirmagasinet Galago polisanmäldes för någon tid sedan av SvD:sledarskribent Per Gudmundson för olaga hot. Upprinnelsen till dethela var att Galago i sitt majnummer publicerat en satirtext somutgav sig för att vara från Sveriges satirtecknarescentralorganisation. I texten lyfte man fram komiska krav som attterroristförklara Timbro och skjut Per Gudmundson.
Den politiskasatiren i sig är ett lysande vapen, i Clarté flitigt använt medillustrationer av Robert Nyberg och i andra sammanhang använt av densocialistiska rörelsen som exempelvis Proletärens ståendesatirsida Röda Rapp.
Just skillnaden påmordhot och satir verkar vara väldigt diffus, i alla fall för PerGudmundson. Men å andra sidan kan det som fått Gudmundson att tahotet på allvar vara att det kombineras med kravet på attterroristförklara Timbro, terroristförklaringar är nämligen ettav denne ledarskribents favoritämnen, framförallt vad gällerarabiska befrielserörelser.
Det intressanta meddenna mediekarusell är egentligen inte Gudmundson kontra Galago utansatirkonsten som kulturyttring och vilka konsekvenser den kan få församhället. Vid en granskning konstaterade Justitiekanslern, tillvilken polisanmälan lämnats över att det rörde sig om just satiroch inget mordhot. Detta är ett viktigt statement för attunderstryka den svenska tryckfriheten. Nu är det alltså helt belagtatt om jag skulle göra en satirteckning eller skriva en satir om attbruka våld så kan det faktiskt handla om precis det som JohannesKlenell, chefsredaktör för Galago, sade till mig i en intervju jaggjorde för Overklighetens folks räkning och han besvarade fråganom huruvida Galago väntat sig den typ av reaktioner som kom pånumret:
-Vi hade däremot inte räknat medatt verkligheten var så oerhört mycket konstigare än oss.