Under ett meningsutbyte i Flamman om vänsterns utbildningspolitik deltog Jörn Svensson med en insändare som var kort, och mycket viktig. Han tog upp betydelsen av lärande och kunskap som politiska kategorier, och skrev bland annat: "I ett läge där konservativa och stundtals djupt vulgära sätt att se på lärande marscherar fram, kan man inte som politiker lägga pedagogiken åt sidan som något expertbetonat och opolitiskt".

Vad vänstern har lyckats föra ut är rättvise- och likvärdighetsperspektivet på utbildning. Det är nog ingen som tar miste på varifrån kraven på en bred utbildning för alla kommer, eller vilka som är emot att privata företag tar ut vinster på barns lärande. Men vänstern har varit komplett oförmögna att sprida vår kunskapssyn, och därmed har vi misslyckats med att erövra en position i utbildningspolitiken. Det är där Svenssons korta insändare har sitt värde. Den pekar ut en felaktig kunskapssyn, och påpekar att vi som politiker själva behöver skaffa oss kunskap för att komma ur densamma.

Därmed inte sagt att vänsterns kunskapssyn har varit dålig. Tvärtom har den legat nära en mycket god läroplan. Dessvärre har läroplanen inte omsatts i praktik, och vänstern har varit lätta att avfärda. Kravet på likvärdighet har uppfattats som likriktning och den kunskapssyn vi hade var alltför dynamisk för att snabbt sammanfattas i en valslogan eller ett betygsvärde.

Modern pedagogisk forskning säger att kunskap konstrueras i sociala sammanhang. I det aktuella utbildningspolitiska programmet för Vänsterpartiet beskrivs det som att "lärande försiggår i en social process". Men då måste skolpolitiker våga identifiera de sociala processer som är väl skickade att skapa god kunskap. Idag fungerar skolan som en strikt klass- och könsbaserad institution vars vardag främst präglas av tradition och i någon mån av god vilja. Det är kanske en lämplig social process för den statiska borgerliga kunskapssynen av traderade fakta, men den duger inte för att få barnen att erövra kunskapens fyra F: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.

De senaste tjugo åren har resultaten sjunkit i den svenska skolan. Orsaken utpekas av borgarna gärna som en allmän oreda, och av pedagoger kanske som felaktiga föräldrar. Men när Skolverket* forskade i frågan identifierade de dessa fyra faktorer:
- Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
- Segregation: Olika socioekonomiska och språkliga befolkningsgrupper går i olika skolor
- Differentiering: Barnen placeras i undervisningsgrupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar på dem
- Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar
Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Antagligen var det därför massmedias lilla notis om rapporten försvann med en suck. Inga stora partier ville använda den. Men varför lyftes den inte av vänstern?

Det räcker inte med en åtgärd. Inte att ge lärare mer betalt, inte att förstatliga skolan, inte att bistå med läxhjälp. För under hela den tiden löneförhandlingar, styrsystem och stödfunktioner pågår måste en kvalificerad, behovsinriktad undervisning bedrivas.

Idag ägnar sig forskningen mycket åt hur själva undervisningen försiggår, och preciserar det med termen "mötet pedagog/elev". Som socialistisk pedagog kan man betrakta det som en överbetoning av det individuella, men fokuseringen på "mötet" gör ändå att åtskilliga patriarkala och etnocentriska strukturer kan försättas i brännpunkten. Förutsatt, alltså, att vänsterpolitiker orkar och vågar ta in den kunskap de behöver för att tala om kunskap.
Ty vad kunskap än är, så är den inte opolitisk.

*Skolverkets kunskapsöversikt Vad påverkar resulaten i svensk grundskola (2009)