Igår avgick Lars Ohly, för de flestaföga förvånande eftersom han riskerar att bli utpetad avvalberedningen för vänsterpartiet till förmån för någon yngreförmåga. Detta har det skrivits mycket om både inom partiet ochutanför. Problemet är att de viktiga frågorna inte diskuteras iden utsträckning de borde, istället pratar man om den bredavänsterns kris som en personfråga som har med Lars Ohly eller MonaSahlin att göra, men det är ju bara en minimal del av svaret.
Vänstern, alltså inte baravänsterpartiet utan den samlade vänstern till vänster om deSociala Demokraterna har haft en tuff tid trots högerns aggressivanedmontering av välfärdsstaten och trots den skenandeinternationella kapitalismens och monopolkapitalismens kris. Detborde varit skördetid men har inte blivit det.
En teori till varför skördetiden förden radikala delen av arbetarrörelsen har uteblivit kan vara att departipolitiskt obundna organisationerna inte har förmått ta överrodret och föra en diskussion som de politiska partierna inom våraled inte klarar av att föra. Partierna arbetar med vad de förväntasarbeta med, dagspolitik som handlar om kronor och ören, marginellaförändringar, visserligen till det bättre och till fromma för denklass vars intressen man företräder, men den ideologiska ochidémässiga diskussionen uteblir, analysen blir inte djupare än att" uppjustera skattesatsen i kommunen med 10 öre för att täckaden nya satsningen på en ny kommunal förskola".
Faran vi ser är att en socialistiskanalys av världsläget uteblir. Och framförallt att analysen kommerförst efter att en ny kris har utbrutit. Analysen sker inte istiltjen mellan två kriser utan mitt i en kris och ger inte svar påhur man motverkar utvecklingen utan endast varför utvecklingenuppkommit.
De enda som kan ta tag i och hjälpaarbetarrörelsen att förstå att tolka kapitalismens kris ellerhögerextremismens frammarsch är de som har medlen och verktygen ochinte lyder under en partibeteckning utan är friståendesocialistiska organisationer med analysen inte bara som verktyg utanockså som verksamhet.
Kommentarer
Det behövs breda rörelser mot den borgerliga reaktionen, visst finns det ansatser och de är viktiga men ack så små. Se den minimala reaktionen på att Sverige deltar i ännu ett angreppskrig.
Vi behöver också socialistiska analyser och debatt som anknyter till den rörelse som vi trots allt ser. Här ser jag Clartés roll och i viss mån fungerar vi redan så.
Jag hoppas att det kan bidra till att nya revolutionära rörelser (eller systemkritiska eller socialistiska eller kommunistiska) växer fram.
Skojigt att vi använder så olika begrepp men ändå verkar vara i stort eniga. Uttryck som "arbetarrörelsens radikala del" eller "vänsterrörelse utan de stalinistiska oken" är för mig helt främmande, men i de sammanhang ni använder dem kan jag nog i huvudsak instämma.
Jag menar nog snarare att ordet "intellektuella" är till för att gestalta den karraktär av analytisk och diskussionsmässig, mer ideologisk verksamhet som organisationer som Clarté och Folket i Bild representerar. Jag menar absolut inte att det skulle finnas elitism i akademiska poäng heller, och heller inte att intellektuella skulle vara ett ord som nödvändigtvis har en bäring på akademiska poäng. Ordet Intellektuell kommer av ordet intellekt, som betyder förstånd.
Jag menar inte att det finns en deffinitiv motsättning mellan att vara analytisk och ideologisk och att arbeta med dagspolitiska krav. Däremot kritiserar jag ett samhällsklimat som är så pass idéfattigt att arbetarrörelsens radikala del står och stampar på samma fläck istället för att utvecklas. Jag menar utan tvekan att detta drabbat exempelvis vänsterpartiet. Där tror jag att vad jag kallar intellektuella socialistiska organisationer har ett ansvar att väcka diskussionen till liv.
Jag tycker att problemet är att det finns motstånd från gräsrötterna men att det inte är helt och hållet helhjärtat utan lite tveksamt. Samtidigt finns föredömmen inom partiet på hela partiföreningar som fungerar tvärt om och där problemet snarare är det omvända.
Emellertid var inte min intention med denna artikel att diskutera interna angelägenheter i vänsterpartiet utan behovet av en mer ideologidiskuterande arbetarrörelse.
Jag tror att det måste skapas en vänsterrörelse som står på en gedigen socialistisk grund med en kraftfull systemkritik som utgångspunkt och vänsterrörelse utan de hittillsvarande stalinistiska oken. Vägen kan tyckas lång men alternativet till detta är att högerns barbari får fritt spelrum.
Inte heller ser jag någon motsättning mellan dagspolitik och socialistisk analys. Snarare är det så att Vänsterpartier sedan decennier fastnat i parlamentariskt arbete och inte ser längre än den senaste opinionsundersökningen.
Carlinge har helt rätt, partiledardiskussionen i v är apolitisk. Partiet har sedan sextiotalet strävat efter att bli en del av etablissemanget och efter den "rödgröna" omfamningen kan jag säga "vad var det vi sa!". Men vem blir gladare av det.
Jag har i bl a i arbetet mot EU träffat flera vänsterpartister som gjort stora insatser, så de finns, bra vänsterpartister som inte sitter stilla inför den nyliberala ångvälten och den imperialistiska krigspolitiken och som kan samarbeta med andra.. Men varför är det så tyst nu, har alla passiviserats eller nöjer man sig med ledningens version av utomparlamentariskt arbete som stannar vid att knacka dörr med V-enkäter?
Carlinge, du har lång erfarenhet av arbete i V och VPK, vad tror du?
Jonas, du som är med i V, ser du något motstånd från basen?