Kungliga biblioteket tycker att man fårför lite statliga pengar för att fullgöra sitt uppdrag. Detta ärgissningsvis helt sant med tanke på att KB:s ansvarsbörda ärenorm. Nu vill man råda bot på penningbristen genom att se till attfå in privatpersoner som finansiärer av bibliotekets verksamhetefter brittisk modell hos Kungliga bibliotekets motsvarighet iEngland, British Library.
Företagssponsring av kultur och avsamhälleliga nyttigheter är en trend i svenskt kulturliv just nu,igångsatt av staten. Sponsring av kultur är något somkulturminister Lena Adelsohn Liljeroth länge lobbat för och nu fårhon kanske sitt lysande exempel i form av Kungliga biblioteket.Däremot är frågan om det faktiskt är så att det ärkulturinstitutionerna själva som vill ha företagssponsring, dettatenderar ju faktiskt att ta värdefulla resurser från dethuvudsakliga uppdraget?
Snarare är det nog så attregeringen för en ekonomisk politik som motiverar kulturpolitiken.Man har utgångspunkten att kultur ska finansieras i så storutsträckning som möjligt av privatpersoner och företag genomsponsring. Därför skär man ner anslagen till kulturinstitutionerför att tvinga dem att genomföra den önskade politiken. Heltplötsligt har vi då en situation där det ser ut som att detta ärnågot som kulturinstitutionerna själva tagit initiativ till ochtycker är väldigt bra.
Idag talas det mycket ombidragsberoende. Problemet med kulturpolitiken som förs idag är attden gör viktiga kulturinstitutioner sponsringsberoende, alltsåberoende av en annan typ av bidrag men som då kommer frånprivatpersoner och företag istället för från skattesedeln.
Extremfallet har vi i KB:s uttaladeförebild, British Library, som till och med har en speciellavdelning på biblioteket för så kallad "fundraising" där manjobbar med att söka bidrag från privatpersoner och företag försin verksamhet.
KB har nu tagit initiativ till vadman kallar en "givarkonferens" dit ett 30-tal rika svenskabjudits in för att man vill försöka få dem att skänka pengartill bibliotekets mest angelägna projekt.
Det allvarliga i detta är egentligeninte själva sponsringen som sådan, även om jag personligen tyckeratt även den är problematisk, utan det allvarliga är att dettaalltså handlar om en institution som har hand om vår gemensammaegendom i form av vår historia och våra historiska dokument. Dettaär något vi gemensamt har behov av och glädje och intresse av ochsom därför bör finansieras av oss tillsammans. Bibliotek ärkunskapsspridare och förmedlar information. Detta gör det extraallvarligt om vissa personer eller företag skulle ges störretillgång till denna information än någon annan eller om vissapersoner eller företag har den finansiella makten över vårgemensamma historia. Speciellt om bidragen rör sig om engångsbeloppär det problematiskt eftersom en solid finansiering är nyckeln tillatt kunna ha en kontinuitet i det viktiga arbete som Kungligabiblioteket och andra bibliotek runt om i landet bedriver.Biblioteken är samhällsnyttiga institutioner som det är farligtatt experimentera med. Vår historia är allt för viktig för attslösas bort.
