Gör experimentet att inbördeskrig härjar i USA. I Washington har president Obama, som leder den ena sidan i konflikten, förskansat sig. Den liberala rörelsen som stöder honom är ute på gatorna i staden och försäkrar sin trohet mot presidenten, demokratin och författningen. Rebellerna, ledda av en general från Texas, närmar sig emellertid den blockerade huvudstaden man beslutat att svälta ut. De får till slut många liberaler att svikta i tron. Samtidigt bombar det kanadensiska flygvapnet frenetisk staden varje natt och dödspatruller i hemlighet utsända av det kanadensiska försvaret mördar i lönndom strategiskt viktiga liberaler vilket ytterligare underminerar Obamas position. Lägg därtill att samtliga betydande medier i världen behärskas av Texasrebellerna och frammanar bilden av en desperat Obama, nej, en desperat Hussein Obama, som vill rasera den fria världen genom allmän sjukförsäkring och samarbete med muslimer. I samma stund som Obama faller är hela Tea Party-rörelsen ute och dansar på Washingtons gator i världspressens strålkastarljus.
"Vart har alla liberaler tagit vägen?" frågar en världsreporter en kvinna på gatan.
-"Det undrar vi också", säger hon glädjestrålande och viftar med den sydstatsflagga som fått ersätta stjärnbaneret, som många anser har solkats ned av Obamaregimen.
Återigen torgför Andreas Malm, (Aftonbladet 22 aug) idén om den rena arabiska revolutionen och folkets seger. Men det är inte folket som är ute och dansar på Tripolis gator. Det vi ser är en välregisserad massmedial show som tjänar västerländska intressen.
Samma dag som människor dansar på Tripolis gator stiger de italienska oljeaktierna efter att ha backat en längre tid. Libyen är inte befriat utan återerövrat.
Den väpnade kapitalismen, imperialismen i vår tid, har tagit ett stort steg framåt. Utan Natos hänsynslösa bombkampanj som sakta malt ned vitala dela av Libyens infrastruktur och en internationell blockad för att svälta ut den regeringstrogna, eller icke rebellvänliga, delen av Libyens befolkning hade förstörelsen av Tripoli aldrig kunna inledas. En revolt initierad och styrd från imperiets hjärta kan aldrig vara en folklig revolution.
Det är därför otroligt naivt att tro att Nato har investerat i den libyska revolutionen för att främja Libyens nationella intressen. De rebeller som nu ser ut att ta över i Libyen är bakbundna redan från början och har ett Mirageplan riktat mot tinningen: gör som vi säger, annars...
Om rebellkoalitionens sammansättning har det skrivits mycket, om de mord och pogromer den gjort sig skyldig till mot svarta libyer anklagade för att vara Gadaffis legosoldater mindre.
Men sådan är dramaturgin i den typ av spel som vi sett i Libyen där insatserna är höga. Folket har aldrig fel i dessa situationer - förutsatt att det stöder det som främjar västerländska intressen, prata engelska och låter sig intervjuas av världens "fria" medier. Dess motståndare - ofta en person och möjligtvis några av hans söner, har däremot alltid fel.
Låt oss hoppas att lugnet snart återvänder till Libyen och att landet kan byggas upp igen. Tyvärr är nog chanserna små. Den väpnade kapitalismen, imperialismen i vår tid, har tröttnat på diktatorer när dessa hotar eller har mist förmågan att skydda västerländska intressen, det är sant. Men den har också tröttnat på stabila länder som hotar dess intressen. Bättre då att bomba länderna sönder och samma - minns Irak och Afghanistan - kalla det befrielse och bana väg för Halliburton,Total och Eni. Sedan låta dessa bolag sköta sina egna affärer utan någon regering som har kraft nog att lägga sig i. Den väpnade kapitalismen har nog aldrig stått starkare än nu efter "befrielsen" av Libyen. Den bombvänster som denna gång högljutt var med och kallade in Natos bombplan kan ta åt sig en del av äran.
Fanns det då ingen annan väg? Jo, hela tiden har den Afrikanska Unionen arbetat för en förhandlingslösning. I början verkade även rebellerna intresserade av en sådan väg framåt. Men sedan fick de order från Bryssel och Washington att slå dess tankar ur hågen. Ur en sådan förhandlingslösning hade ett nytt Libyen kunna resa sig med en stark infrastruktur där libyerna själva haft möjlighet att staka ut sin framtid.
Vem hade firat en sådan lösning? Inte världens börser i alla fall, som tog ett glädjeskutt den dag då Libyen "befriades".