Den 13:e augusti var det på dagen 50år sedan Berlinmuren byggdes. En minnesdag som mottogs på olikasätt i Berlin. Dels fanns det naturligtvis de som uppmärksammadeårsdagen genom att hedra de som dödades när de försökte fly frånÖst- till västberlin. Men dels fanns det också vissa, som denoberoende socialistiska tidningen Junge Welt som firade byggandet avBerlinmuren med parollerna "28 år av fred i Europa, 28 år utantyska soldater i 'fredsbevarande insatser', 28 år utanarbetslöshet".
Junge Welts firande och positiva syn påBerlinmuren återspeglades i tidningens spalter där bland annat ettantal medlemmar från reformsocialistiska Die Linke uttalade sigpositivt om muren, något som väckte en intern strid inom partiet.Partiledningen gick ut och gjorde avbön på Junge Welts framsida ochvissa partidistrikt gjorde uttalanden som fördömde Berlinmuren.Samtidigt finns en opposition inom Die Linke som fortfarandeförsvarar muren.
Vad vi måste förstå när det gällerstriden inom den tyska vänstern, även den breda vänstern, bådetill höger och vänster om Die Linke är att frågan är känslig.Samtidigt som man inte kan förneka att den tyska demokratiskarepubliken, DDR, medförde positiva saker, att det fanns en poängoch en logik i bygget av Berlinmuren som försvar mot en aggressivomvärld och ett Europa som var delat mellan statssocialistiskastater och kapitalistiska så måste man förstå att DDR i sig intevar något drömrike.
Problemet i just fallet Die Linke äratt det partiet, mer än något annat, är ansvarigt för såvälBerlinmurens resning dess fall 1989 och DDR:s kollaps 1990. Partietföregicks av SozialistischeEinheitspartei Deutschland, Tyskland socialistiska enhetsparti, somvar statsbärande parti i gamla DDR.
Problemeti Die Linkes partistyrelses agerande är egentligen inteavståndstagandet från Berlinmuren som fenomen utanberöringsskräcken med ämnet som gör att man direkt slår ifrånsig och inte vill ha med saken att göra. Det finns en poäng intebara i att diskutera Berlinmuren och erfarenheterna av DDR utan ocksåi att säga klart och tydligt att man har det förflutna man har. Attta avstånd från Berlinmuren eller slå ifrån sig sin historia ochskämmas är precis den typ av agerande som underblåser deantikommunistiska och nästintill McCartyistiska strömningar somfinns i Europa idag.
Attsäga att öststatssocialismen och försöket att bygga ensocialistisk stat på leninistisk grund var misslyckat och felaktigtär inte rättvist mot historien. Det finns en poäng i att diskuteraerfarenheterna och det finns en poäng i att försöka slå vakt omdem. Därmed inte sagt att det är dumt att säga attöststatssocialismen var ett misslyckande. Men det finns faktisktvissa saker vi än idag inte kan förneka, vare sig vi ärkommunister eller som liberaler; DDR hade lägre arbetslöshet änövriga Europa vid den här tiden och under den tiden DDR existeradevar det fred i Tyskland, en dyrköpt fred, men ändå en fred.
Problematikenkring Die Linkes partistyrelses agerande i fråga om inställningentill Berlinmuren är också den att statens och den statligahistorieskrivningens dom redan är hård mot försöket att bygga ettklasslöst samhälle, den blir inte mindre hård för att de partiersom faktiskt vågade försöka själva klär sig i säckväv ochbedyrar att man blivit snällare. Drivkraften för Die Linke idag,precis som för SED i DDR, är att försöka bygga ett rättvist ochklasslöst samhälle. Den idén är inte ful, den är det vackrastesom finns, och Berlinmuren kanske inte är den bästa biten i detpusslet men den var i alla fall ett försök.
