Frågan gäller hans forskningsledares sedan 15 år, nationalekonomen Laura Hartmans, brådstörtade avgång nyligen. "Jag kunde inte bedriva min forskning och delta i samhällsdebatten som jag ville", säger Hartman till Dagens Arena. Professor Olof Petersson, överordnad forskningsledare på SNS sedan 1997 avgick samtidigt i protest mot behandlingen av Hartman.
Nyss hade Laura Hartman och hennes grupp presenterat sin forskningsöversikt: "Konkurrensens Konsekvenser". Denna redogjorde för kunskapsläget beträffande effekterna av 20 års omfattande privatiseringar inom vård, skola,omsorg. Hennes studie av litteratur och officiell statistik kunde inte finna några vetenskapliga belägg för att privatiseringarna lett till vare sig bättre effektivitet eller högre kvalitet i dessa verksamheter. Detta var uppenbarligen inte vad finansiären hade tänkt sig. Vad värre var - hon publicerade sin icke-slutsats i en DN-artikel 7/9. Då utbröt ett massivt nyliberalt pressdrev som uppenbarligen gav SNS:s ledning kalla fötter:
Maria Ludvigsson i SvD förmodade att privatiseringarnas fördelar sannolikt är "mer påtagliga och verkliga" för medborgarna, som dagligen väljer bland välfärdstjänsterna, "än för de forskare som med bristfälligt underlag ska försöka hitta och tolka effekterna". Om vi ska ta henne ad notam bör vi i fortsättningen således avstå från att låta vetenskapsmän "bedriva aktiv och oberoende forskning" om privatiseringarna. I stället borde vi, liksom vad hittills varit fallet varit under två decennier, förlita oss på de enkäter bland klienter/patienter som beställts och bekostats av branchföretag som t ex Almega och Curera etc. Eller lita på de stundom överentusiastiska rapporterna i merparten av svensk dagspress, som de intervjuade redan torde ha tillgogjort sig.
Andra kritiker av Hartman medger att man i avvaktan på vidare studier måste godta hennes nedslående resultat. Bra eller dåligt - att skapa en välfärdsmarknad är för dem - precis som kritikerna av privatiseringarna dessvärre från början hävdat - ett självändamål: "Valfriheten har, anser vi, ett värde i sig" säger Timbro genom Håkan Tribell och Eva Cooper. Denna ståndpunkt har i alla fall fördelen att den inte så lätt att vetenskapligt veder- eller belägga.
Hans Bergström, DN:s f d chefredaktör, gick icke helt oväntat i taket. Han trodde uppenbarligen sig redan på förhand veta att en profitdriven välfärdssektor hur som helst måste vara mycket bättre och effektivare än en offentlig. När hårda data inte kunde styrka hans övertygelse, tycker han att SNS-skriften "inte tillför något nytt i diskussionen" om välfärden. Han befarade, trots detta, att rapporten, inte behandlingen av dess författare, utlöst "en förtroendekris för SNS i förhållande till näringslivet i Sverige".
Det är möjligt att SNS försökte återställa sitt förtroende hos Näringslivet och Bergström genom att efter publiceringen av rapporten omgående och resolut belägga sin forskningledare med munkavle och framtvinga hennes avgång. Men bland allmänheten och i vetenskapliga kretsar ökade knappast förtroendet för SNS. Näringslivet insåg nog snart att man inte hade råd att förslösa det eventuella förtroendekapital som SNS hade kvar, vid äventyr att i fortsättningen enbart få lita till tankesmedjor som Timbro för att sprida sitt budskap.
Det problem som Hartmans rapport ställt en rad politiska partier och skribenter inför var att medge att de argument de ständigt framfört för att konkurrensutsätta all offentlig verksamhet - undantaget Hovet - kanske saknade stöd i verkligheten. Därför kommer nog pressdrevet att fortsätta - tills Hartmans undersökning glöms bort.
PS 26/9: Idag avgick Vredin och som väntat anser han att han gjorde det frivilligt, han också. Det finns kanske jobb även efter SNS, nämligen, kanske?
