Har du tittat dig i spegeln och undrat om världen så som den ser ut idag verkligen skulle förändras om du underlättade genom att, exempelvis, lyfta rynkorna eller dö för egen hand?
Då kommer du inte att bli gladare av att läsa Barbara Ehrenreichs bok Gilla läget - eller hur allt gick åt helvete med positivt tänkande
Jag trodde att boken skulle vara rolig. Jag tänkte mig en lite Michaelmooresk avrättning där vi får skratta åt dem som faller under absurditetsstrecket. Men det Ehrenreich har skrivit är betydligt mer seriöst och omfattar i någon form hela den kapitalistiska världen.
Positivt tänkande har genomträngt vetenskaper som ekonomi och psykologi, för att inte tala om icke-vetenskapen religion, utan att medföra någonting positivt för någondera. Omdömet kunde i och med det vara fullbordat, om inte världen styrdes av den kvarvarande supermakten som styrs av sina storkapitalister. Av dessa är det somliga dårar som tror sig vara oövervinnerliga i och med att tanken flyttar materia (exempelvis: pengar till dem). Andra inser att det ligger lite humbug i det hela, men tillvaratar positivt tänkande eftesrom det fungerar för att få de anställda att lägga alla problem på sig själva.
Då är det ju bra att vi i Sverige inte har den företagarkulturen.
Då är det ju bra att den bara pumpas i oss då och då. Under positiva seminarier som vi ska tro är något vi får av arbetsgivaren.
Märk väl, det får vi oftast också. I Staterna måste personalen betala för att gå dit.
Visst är det bra att det bara är allas skattemedel eller prishöjningen på varor som går åt för att hjärntvätta oss.
Ehrenreich går långt när hon pekar ut bristen på kritiskt tänkande som en av orsakerna till den ekonomiska krisen i USA. Hon är bra när hon går långt. Det behövs. När Ehrenreich försöker nyansera skriver hon realism inte är att förakta vid samhällsplanering, men det sorgliga är att när man läst hennes bok förefaller SVARTMÅLNING vara bdet enda rätta. Åtminstone om syftet är att uppnå någon sorts jämvikt.
I USA kan man få sparken om man inte är positiv. I Sverige får du inte komma på andra intervju, så vi är liksom bara fjärdedelen där. Men fortfarande råder våra personalvägledare oss att vara mer positiva, eftersom chefen tydligen inte klarar av det själv.
I borgerlig media recenserades Ehrenreichs bok som rolig. För en socialist är det ofattbart vad det är de skrattar åt. Men kanske har de råd att skratta åt galna kapitalister när det i alla händelser är de anställda som får gå.
{jcomments lock}
