tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen... (Ensamhet)
Vem tror sig inte känna igen detta behov? I synnerhet på morgonen och strax efter frukost?
Men sannolikt har denna bild hos Tranströmer en än vidare syftning än den rent biologiska.
Tranströmer är säkert en värdig Litteraturpristagare - och enligt samtämmiga experter både mystisk och glasklar i sin metaforrika gestaltning av det Mänskliga vardagstänkandet.
Jag skulle själv inte tveka att utnämna honom till Lyrikens Ingmar Bergman. Liksom denne utgör han Vår Dalahäst mot Världen, och jag har samma mått av beundran för dem båda. Och båda är numera världsberömda i hela Sverige. Den som därför retar upp sig på Tranströmer har sannolikt i sin okänslighet missförstått honom, trots hans glasklarhet. Visst har det genom tiderna funnits skeptiker, vars halvkvädna synpunkter har stört konsesus:
Inne bland snåren hördes ett mummel av ord ...(Dagsmeja)
Mumlandet stiger och sjunker.. (Ensamhet).
Och "alla log bak uppfällda kragar" (C-dur).
Och Björn Wiman i DN sträcker upp båda händer och gråter. Och när till och med Göran Greider mer eller mindre sträcker vapen i väntan på bättre tider är det dags för en ståndsmässig begravning som den sista av endast åtta svenska Nobelpristagare. Och jag håller helt och hållet med dem som påpekar att Tranströmer inte skall straffas för att han haft olyckan att födas i ett land med ett unikt överflöd av litterära genier. Ske alltså:
Jag beordras ut i en hög med stenar
som ett förnämt lik från järnåldern.(Posteringen)
Mig retar TT inte, fast om jag läser något av någon, som definitivt
inte tänker som jag som världen (och det är tyvärr alltför ofta), vill jag för min del gärna lära något som jag inte visste förut. Fast jag inser att med stigande ålder och visdom börjar detta villkor bli allt svårare att uppfylla för en poet.
Kommentarer