I dagarna har vi i upprepade repriser på TV fått bevittna hur Libyens president i sin hemstad uppenbarligen obeväpnad och skottskadad lynchades och avrättades på öppen gata. USA:s utrikesminister, Hillary Clinton skrattar och ler med hela ansiktet i sin TV-intervju med CBS:
"Vi kom, vi såg - han dog!" Tillfrågad om hennes besök i Tripoli tidigare i veckan möjligen haft betydelse för Muammar Kadafis död svarar hon "Nej!" - men himlar med ögonen och tillägger flinande, men lite lägre: "Det hade det säkert".
Clintons beteende illustrerade det ryska NATO-sändebudet Dmitrij Rogozins alltför träffande kommentar till euforin i styrande NATO-kretsar:
"Ledarna i "världsdemokratierna" är så lyckliga, som om de mindes hur de i sin barndom brukade hänga hemlösa katter i källaren".
Vi alla inbjuds nu till att dela deras lycka. TV:n intervjuar (likt vid USA:s invasion av Bagdad 2003) på Martyrernas Torg i Tripoli entusiastiska och tacksamma medborgare. Men konstigt nog ingen som i TV, i närvaro av beväpnade segrare, vill säga att han sörjer sin nyss avsatta/avrättade ledare.
Redan detta att Västkoalitionen använde sig av FN-resolution 1973, som endast syftade till att "skydda civilbefolkning", för att utan mandat intervenera i ett inbördeskrig och fälla en regim är ett brott mot internationell lag. Och redan det vi sett i svensk TV räcker för att med viss säkerhet fastställa att behandligen av den sårade Kadafi bryter mot en lång lista av internationella konventioner. FN-chefen har redan förordat en folkrättslig undersökning av mordet.
Men visst medförde Obamas makttillräde den utlovade "förändringen" i USA:s utrikespolitik! Vissa bedömare menar att den kunde skönjas redan i den nyutnämnde Fredspristagarens tal i Oslo för ett par år sedan:
"Alltmera möter vi svåra frågor hur man skall förhindra att civila människor slaktas av sin egen regering....Jag tror att våld kan rättfärdigas på humanitära grunder.. Overksamhet tär på vårt samvete och kan leda till mera kostsamma ingripanden senare. " Libyenkriget hade tidigare under 1900-talet visat vad denna humanitära doktrin kan användas till - t ex till oprovocerade anfallskrig - t ex mot Abessinien, Polen och på Balkan.
Men framför allt har erfarenheterna från Guantanamo och de många stötande CIA-kidnappningarna medfört en förändring. Under epoken Allen Dulles ansågs USA ha både rätt och skyldighet att organisera "tyrannmord" på andra länders ledare - t ex Lumumba, Arbenz, Allende och 28 dokumenterade mordförsök på Cubas ledare. Gerald Ford förbjöd 1976 uttryckligen politiska mord. Ronald Reagan förbjöd genom förordningen (EO 12333), även den "som agerar på uppdrag av USA" att delta i mord. Obamas "förändring" innebär snarast en återgång till en gammal politik av att "ta bort" (taking out) för USA misshagliga ledare.
Och i detta slags krig behöver man inte ta några fångar. Det har en rad ledande motståndare fått erfara på senare år. Vem blir det härnäst?
