Barack Obama sågs av många, inte minst i Afrika, som ett hopp när han blev president i USA. Nu aspirerar fredspristagaren på att bli den främste lönnmördarepresidenten i USA:s historia.
USA, och för den del övriga västerländska makter, har en tid känt sig tillbakapressade på den afrikanska kontinenten. Återkoloniseringen av Libyen och inrättandet av en marionettregim i Tripoli kan i detta sammanhang ses som början på en afrikansk återkomst.
Det blodiga kolonialkrigets återkomst sammanfaller med vad som är mer än enbart en konjunkturell kris för den västerländska kapitalismen. Den sjuka marknaden kräver alltfler bondeoffer och folkvada politiker agerar tjänstvilligt bödlar. Det är i dessa ögonblick, när den demokratiska fasaden rämnar, som nation och ras får ersätta solidaritet. Det är ingen hemlighet att attacken mot Libyen hade ett stort stöd i breda europeiska folklager, långt in i tidigare radikala kretsar. Massiva och försåtliga kampanjer om den vite mannens börda, denna gång draperade i tomma fraser om humanitär imperialism och ihåliga principer om rätten att skydda, låg bakom detta.
Norge var en av de nationer som var aktivast i bombningarna av Libyen. Den norske statsministern Jens Stoltenberg fick mycket beröm, med rätta, för sitt sätt att hantera massakern på sitt eget folk. Men nästan ingen frågar hur Stoltenberg, samtidigt som han begrät sina egna barn på Utøya, kunde släppa loss eldstormen över Libyens barn.
Vi lär aldrig få en sanningsenlig bild över Natos massakrer i Libyen. Men nu när Sirte och Bani Walid ligger i ruiner, när etnisk rensning har ägt rum och mellan 30 000-50 000 libyer är döda till följd av bombkriget, kan den danske Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen tala om allt detta som ett "framgångsrikt kapitel i Natos historia." I ett Danmark som kokar över av rasistiska resentement mötte uttalandet snarast bifall.
I Sverige fanns en mycket aggressiv vänster både i och utanför parlamentet som högljutt krävde Sveriges deltagande i kriget mot Libyen.
Sverige, Norge och Danmark är alltså tre länder där kolonialkriget denna gång hade ett mycket stort stöd redan från början medan Tyskland tvekade. Ny fronter, nya allianser.
Även på andra ställen fanns denna tendens. Sudans president Omar al-Bashir, som själv är efterlyst av Natos juridiska arm, den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC), säger att det var hans soldater som intog Tripoli för Nato. Saif al-Islam, som nu själv är på flykt undan ICC i Haag välkomnade en gång arrestringsordern mot al-Bashir. Irans president Ahmadinejad skryter numera med om hur han hjälpte Nato att "befria" Libyen genom sitt stöd till de så kallade rebellerna.
Alla tre riskerar att snart hårdhänt bli på minda om det som de och många andra tycks ha glömt: att det inte finns några permanenta fiender eller vänner, bara permanenta intressen.