Till frågan om alla de frågetecken som Magnus Utvik väcker. Ett svar på boken "Med Stalin som gud- Tre tonår I en kommunistisk sekt.":
Magnus Utviks fantasifulla roman "Med Stalin som gud", har orsakat en lavin av välmenande kritik. Speciellt I borgarpressen. Jag unnar honom den litterära framgången. Problemet är bara att rescensenterna tycks tro att det skulla handla om en seriös faktabok. Det finns mycket att lära om det lilla albanienkommunistiska KPS och dess patetiska revolutionära forsök. För alla de som idag, trots allt fortsätter att kämpa emot sociala orättvisor och samhällsförtryck, är KPS en lärdom over Marxism- Leninismens återvändsgrändsgränd. Historien om lilla KPS kan även ge ett visst ljus över den vänsterepok, som började med KFML's bildande 1967 och som idag för en tynande tillvaro med det aktuella KP. De som söker de ovanstånde svaren kan lika gärna hoppa över Magnus Utviks bok, eftersom han inte har ett jota att lära ut på de punkterna. Boken med sina sensationella överdrifter, förvrängda uttalanden och ogranskbara påståenden är det sista man behöver om man söker den historiska sanningen. Den inordnar sig mest i den pågående anti-kommunistkampanjen. Jag kan lugnt påstå det eftersom jag själv var medlem I KPS, och bra mycket längre än kamrat Magnus.
Tydligen lyckades Magnus Utvik skaffa sig en viss mediabevakning samtidigt med utgivningen, genom att påhoppa Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i en riktig bakhållsdebatt. Stackars Sjöstedt hade inte gjort upp tillräckligt med sitt "kommunistiska" förflutna, och var alldeles för farlig som partiledare. Höjden av paranoia ändå. Detta torde egentligen inte ha bekymrat Utvik något särskilt. Han hade uppnått sina femton minuters berömmelse och gratisreklam för sin bok. Kanske var det till och med ett psykologiskt behov för honom att sluta cykeln. Han hade börjat sin politiska kärriär genom att anklaga dåtida VPK för att inte vara tillräckligt kommunistiskt och verkar idag avsluta den genom att anklaga Vänsterpartiet för att vara alldeles för kommunistiskt. Vissa vet aldrig vad de vill.
Egentligen borde Magnus Utvik redan där ha gjort bort sin trovärdighet, med en sådan osaklighet. Men idag är det politiskt korrekt att angripa kommunismen,även I dess utopiska form, det gör inte så mycket hur man hanterar sanningen. Ingen risk att bli lynchad av media om man ljuger rätt. Däremot kan man uppnå en viss uppmärksamhet utan att för den skull utmana alltför starka motreaktioner. Man kan till och med erhålla Svenska Kyrkans kulturstipendium för sitt "seriösa" arbete.
Av vad jag själv läst så består boken av direkta sakfel och hårresande påstånden som jag veterligt aldrig har hört talas om. Utvik har valt den bekväma metoden att gömma sig bakom av vad han påstår vara vissa fd KPS'ares vittnesmål. Dessutom uppträder de med fingerade namn. Ett rätt så bra sätt om man inte vill riskera att bli granskad. Resultatet är fullständigt subjektivt baktalande. Här är några axplock;
KPS har aldrig uteslutit någon därför att denne skulle ha kritiserat regimen I Iran. Tvärtom, om Utvik hade gått igenom alla gamla nr av tidningen "Kommunisten" så borde han ha vetat att KPS tog en en konsekvent ställning mot alla former av fundamentalism. KPS hade till och med dåliga relationer med Albanien, därför att vi inte var tillräckligt följsamma I den frågan. Otroligt men sant. Det finns tydligen nivåer av hjärntvätt. Och jag talar inte om alla de anti-Khomeinidemonstrationer som jag och många andra KPS'are har deltagit i.
Ingen KPS sympatisör har någonsin vägrats tillträde till partiet därför att denne skulle ha hängt I någon trottebokhandel. I så fall silade partiet myggen och svalde kamelerna. I det här fallet undertecknad, som hängde I alla möjliga politiska bokhandlar i början av 80-talet. Det var en del av den marxist-leninistiska kulturen att träta med meningsmotståndare av skilda slag. Paradoxalt nog läste vi, Ungkommunister(KPS ungdomsavdelning) mycket fientlig litteratur för att testa våran motståndskraft. Däribland ingick bade RAF-boken och Isaac Deutchers Stalinbiografi. Det värsta man riskerade var sura kommentarer från äldre kamrater.
Ett av de mest bizzaraste kapitlen är när Utvik rycker in i lumpen. Av någon anledning är han tvungen att dumjävlas med befälen och propagera för väpnad revolution i både tid och otid, ända tills han blir tvungen att söka vapenfri tjänst. Man undrar stilla om det inte var det sista som var hans egentliga mål. Själv gjorde jag lumpen och ägnade mig bara åt värnpliktigas dagskrav. Alla visste att jag var röding, men befälen kunde inte göra så mycket åt det. Jag blev till och med skickad som delegat till värnpliktsriksdagen. Stolligare vänstersekterist än så var jag inte.
Om det kan vara till glädje för Utvik, så är han själv ett exempel på hur osund Marxism- Leninismen var som ideologi. Han började som fraktionerande testuggare, blev enormt medveten om sin teoretiska överlägsenhet och har idag blivit en 10 kronors antikommunistisk kälkborgare. I en Expressen intervju (13/09/11)jämförs KPS med Baader- Meinhof ligan, En tes som stöds på sin egen logik. Han kritiserar KPS'arna därför att de anpassade verkligheten efter partiets doktriner. Trettio år senare har han inte blivit mycket bättre själv. Han har bytt doktrin, men behållit samma metoder. Det förgångna måste idag anpassas efter en politiskt korrekt anti- kommunism. Sådana som jag får vara glad att han inte jämför KPS med nazismen. Än så länge.
Måste man då försvara KPS?
Kanske mot alla borgerliga propagandaförvrängningar. De syftar ju nästan enbart till att bevisa att kommunism och fascism är samma sak. Budskapet till underklassen är alltid detsamma. Ändra aldrig den bestående ordningen. Det blir ändå bara värre.
Vad den kämpande vänstern beträffar, borde den lära sig av KPS misslyckande. På det att nya generationer nån gång i framtiden kan skapa en frihetligare arbetarorganisation, för en friare socialism, där folket har makten och inte byråkraterna. När jag var ung accepterade jag Albanien som den sista verkligt socialistiska staten, under en gruppresa därnere. Albanien var visserligen mycket fattigare än Sverige, men där fanns inga uteliggare, tiggare eller prostituerade. Till skillnad från idag. Det lilla som landet producerade, fördelades mellan invånarna, så att ingen behövde svälta. Det fanns vissa saker man var tvungen att acceptera. Det var kommunistpartiet som hade makten, och inte arbetarna. Man kunde inte diskutera med en partifunktionär. Enver Hoxhas porträtt var överallt och kamrat Stalins riktlinjer var oumbärliga. KPS var I mångt och mycket, en liten miniatyr. Det man inte tyckte om, var en sorts beska piller, man var tvungen att svälja för kampens nödvändighet. För att förverkliga en socialism som kanske inte var idealisk, men som ändå ansågs vara förverklingsbar. Jag underkastade mig en auktoritär organization. En stålhård disciplin var nödvändig för kampen. Vi var arbetarklassens medvetna förtrupp som skulle leda de slöa massorna mot ett rättvisare samhälle. Gradvis blev man surare som person. Intolerantare. Nedlåtande. Marxism- Lenismen var färdigtuggade teser som man skulle lära sig utantill. Till skillnad från sådana som Marx och Engels, som använde sina liv till att forska, pröva sina teorier och ifrågasätta alla rådande sanningar, så uppmuntrades inte KPS'are att söka för långt utanför de givna ramarna. Marxism- Leninsmen var svaret på alla frågor. Det gällde att försvara den, istället för att utveckla den. Man riskerade att bli revisionist. Det säger sig själv att en sådan miljö inte bara drog till sig hängivna klasskämpar. Partiet drog till sig många besserwiessers, moralisatörer och några typer som egentligen hörde hemma i Maranata. Hade KPS blivit större, hade vi säkert fått många strebrar också.
Utvik har helt rätt när han säger att vi ville störta det svenska systemet, när alla hade det så bra. Idag när kampen har blivit en livsnödvändighet, för de som lider av marknads kapitalismen, har många fd KPS'are valt att ägna sig åt sig själva, istället för att söka en förnyelse av Marxismen. Och en del har t o m. blivit anti-kommunister på Expressen-nivå. KPS var Marxism- Leninismens bankrutt.
Varken Berlinmurens eller Albaniens fall avskaffade utsugningen, den växande högerextremismen och krigsrisken. Jag hoppas att framtida generationer tar sig tid att analysera våra fel, så att de kan gå stärckta ur vårat misslyckande och skapa en bättre kamporganisation. Men då kan de börja med att slänga Utviks bok i papperskorgen. Vänstern har redan tillräckligt med problem idag.