Många är vi som blir förbannade över menlöst klotter på bussar, pendeltåg, gator och torg. Men antagligen just för att det är klotter. Klotter och graffiti är saker vi utestängt ur det offentliga rum som våra gator och torg utgör men som obönhörligt ändå bestämmer sig för att ta över och ta plats. Det sticker onekligen i ögonen på många.
svensktiger.jpgEtt stort problem för gatukonstnärerna är att de ofta blandas samman med den menlösa skadegörelse som ungar med spritpenna i fickan står för. Gatukonstnärerna förknippas med förfulning av det offentliga rummet, sönderslagna parkbänkar och nedklottrade lekplatser. Denna sammanblandning gör toleransnivån för genomtänkt gatukonst väldigt låg, något som den reaktionära borgerligheten är betjänt av eftersom dessa vill slå vakt om ägarintressen och kapitalistiska maktstrukturer som ifrågasätts av antikommersiella konstnärer som sparkar upp dörren till det offentliga rum som nolltolleranser och andra halvstirriga borgerliga intressen försöker låsa dem ute från.
I Stockholm kom för några år sedan två olika gatukonstnärliga uttrycksformer som jag personligen uppskattar mycket, dels de virkade halsdukar som sätts runt lyktstolpar. De stör egentligen ingen och de kan vara väldigt konstfullt utformade. Det andra är de mosaikmönster i form av små gubbar som sätts upp främst i tunnelbanan.
Gatukonst måste ofta vara väldigt kreativ för att alls få sitta kvar. Under många år fanns exempelvis en pionjär som vid Baggeby station på Lidingöbanans linje målade ett spöke på en elcentral som syntes från tåget. Varje jul blev spöket en snögubbe, punktligt och ordentligt. Själva idén att anpassa konstverket efter årstiden hade en tjusning i sig och det var inte allom givet att kommunen ville sanera bort målningen.
Det är också intressant att fundera över varför gatukonst sticker så i ögonen på vissa, framförallt borgerliga samhällselement. En teori jag själv ansluter mig till är att gatukonstnärer utestängts från det offentliga rummet men så att säga bryter sig in ändå. Gatukonst finns i ett offentligt rum som blir allt mindre offentligt. Företag som Boultbee shoppar glatt loss på de offentliga anläggningarna och köper upp köpcentrum och gallerior som Fältöversten i Stockholm. Det offentliga rummet är alltså inte längre offentligt i samma utsträckning som förr. Problemet med detta är också att mycket av den offentliga konst som tidigare fanns på ställen som Fältöversten försvinner spårlöst i olika magasin så fort rovdriftskapitalisterna tagit över förvaltningen. I dessa fall gäller det ofta offentlig konst som tidigare ägare, företrädesvis Stockholm stad, har köpt in. Problemet liknar i mycket det som finns gällande hur Folkets hus köps upp och arbetarrörelsemålningar täcks över eller rivs ner. Den avantgardistiska gatukonsten låter såtillvida bara konsten ta den plats den rätteligen borde ha i det offentliga rummet.
Den ökande kommersialisering av det offentliga rummet innebär i sin tur innebär att vad som finns där och vad som har rätt att synas och finnas där styrs uteslutande av ekonomiska faktorer. För att skydda dessa privata intressen har en antikulturell policy antagits i Stockholm stad som i praktiken helt enkelt innebär att det är nolltollerans mot gatukonst. Tanken är att begränsa handlings- och skapandeutrymmet i offentliga miljöer till kommersialismens fromma. Min mening är att den som inte kan se det fantastiska med gatukonsten är betongblind. Det finns ingen poäng med att jaga konstnärer om man inte helt enkelt vill strypa yttrandefriheten. Det är något man gör i diktaturer. Varför tog Majakovskij livet av sig?
Den absurda nolltolleransen har också inneburit att Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, sett till att ta bort graffitimålning ur utbudet i kulturskolan. Själva argumentationen är att det drillar unga människor att ägna sig åt skadegörelse. Nolltolleransen har dessutom lett till den märkliga idén att förbjuda Riksteatern att använda graffiti på sina affischer (se Clartébloggen 2011-08-02) för gatukonstföreställningen Art of the streets. Riksteatern kritiserade då Stockholm stad, med rätta enligt min mening, för estetisk censur.
Lösningen på att öka förståelsen för gatukonst lanserades av Sveriges enda webbplats för gatukonst, gatukonst.se . Man anmälde att man från 1-24 december skulle lägga ut ett eller ett par konstverk per dag på sin hemsida i vad man kallar Kladdventskalendern. Först ut var en bildserie av konstnären Inga tagen i Solna. En vägskyllt har här gjorts om till den svenska tigern, ett lustigt och intressant grepp och ännu ett bevis på den estetiska kreativitet som det offentliga rummet erbjuder.
Jag kan bara dra slutsatsen att kampen om det offentliga rummet kommer att fortgå så länge staten eller staden bedriver estetisk censur. Konstnärliga uttryck kvävs inte genom censur och det kulturfientliga försöket till nolltollerans bekämpas bäst genom gladlynta vinkningar till etablissemanget via internets kanaler så som gatukonst.se gör genom Kladdventskalendern, som jag hoppas blir en ny tradition.
Foto: Inga Smirnova
Kommentarer