I Röda Rummets sextonde kapitel - en de mest citerade i svensk litteratur - låter August Strindberg en snusig snickare skälla ut några överklassdamer på hembesök för att tillhandahålla frälsning och välgörenhet:
"Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi... ".
Detta skrevs 1879 och förebådade med bra tidsmarginal den svenska arbetarrörelsens genombrott
Idag är det nog inte längre från Söders gentrifierade höjder som det skulle börja mullra den dag det beger sig, utan folk finge ta T-banan från Botkyrka, Skärholmen eller Rinkeby. Men snickarens syn på folks rätt till arbete och bröd sitter ännu djupt hos många av oss. Det är det (med en borgerlig krönikörs ordval) "sociala komplex" som gör att den svenska underklassen fortfarande t ex har så svårt att uppskatta ynnesten att få vara med och subventionera RUT:s pigor, som skall få bättre bemedlades s.k. livspuzzel att fungera. Strindbergsnickarens syn på välgörenhet sitter också ännu djupt hos oss, som själva, eller vilkas förfäder har utsatts för den. Rätt till en anständig försörjning genom eget arbete eller, i den mån man inte förmår utföra sådant till följd av ålder, sjukdom eller påtvingad arbetslöshet, har bildat grundsten i den välfärdspolitik som vi under förra århundradet började ta för given.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 stadgar i Artikel 23: "Var och en har rätt till arbete, .. samt till skydd mot arbetslöshet". Men arbetet som rättighet drar sig numera till och med LO för att hävda och det motiv för detta som dess chefekonom anger är att "Arbetslöshet är en del av marknadsekonomin" och att "Långtgående krav på rättigheter i arbetslinjen kräver närmast planhushållning". Detta kan tolkas så att även LO nu anser att bevarandet av kapitalismen, inte längre mänskliga rättigheter, är grundstenen i Sveriges sociala politik.
När arbetarrörelsen väl kapitulerat på arbetsmarknaden är det logiskt att man även har medverkat till att nedmontera folkets rättigheter inom socialpolitiken. Sjunkande stöd åt de arbetslösa har inte nödvändiggjort, men möjliggjort sjunkande nivåer på försörjningsstöd, pensioner och sjukersättning. Och socialförsäkringsministern är så upptagen med att i "rättvisans namn" spåra och lagföra en procent bidragsfuskare att han inte har tid att befatta sig med hur de 99% övriga drar sig fram.
Men hjälpen är nära: Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete. Socialtjänsten skickar numera medellösa till kyrkan eller till annan välgörenhet, då man har berövat dem rätten till samhällsstöd. Från 1 januari 2012 ges 25 procents skattereduktion på gåvobeloppet till privatpersoner som skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket. Dettta är nästan unikt i svensk historia. Mer pengar till Frälsningsarmén, Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan - och mindre till det offentliga välfärdsuppdrag man abdikerar från. 1800-talet och välgörenhetsdamerna är på väg tillbaka.
Kommentarer