Det är en stilistisk njutning att läsahur Bengt Ohlsson dundrar mot "kulturvänstern" i sindebattartikel på DN-kultur den 4/1-2012. Ohlsson har länge gjortdenna typ av utspel, exempelvis stöd för Israel och andra saker somkan tolkas som klassiska högerfrågor. Jag tycker inte som Ohlssonmen det är en förlustelse att läsa hans text, den dryper avindignation och vilja att distansera sig, men tar han bladet frånmunnen? Nej, inte i huvudfrågan.
Varför slås Ohlssons artikel upp såstort? Jag tror att huvudfokus tack vare, eller på grund av, ensådan här fråga flyttas från det verkligt relevanta till att gåtill frontalangrepp mot de som möjligen skulle kunna lyfta fråganvilket gör att dessa går på defensiven och inte har tid med såmycket annat än att täcka rygg.
Vad jag menar är den verkligtrelevanta frågan är att diskuteramaktkoncentrationen inom svensk media som har förändrats mycketlite de senaste 30 åren och där ett fåtal stora ägarfamiljer ochkoncerner äger stora marknadsandelar. Detta är nämligen inte endiskussion som skulle gynna dem som idag slåss mot"kulturetablissemanget" och "kulturvänstern".
Jagförstår också att högerdebattörer få ståfräs av att för engångs skull kunna betrakta det som att de slår underifrån mot ettelakt kulturetablissemang. Många av de som nu är ute och utdelar såvida rallarsvingar att de får sin egen knytnäve i ansiktet ärockså samma människor som brukar påstå saker som att SVT, UR ochSR styrs av kommunister. På denna nivå förs också debatten omkulturvänstern, en debatt som egentligen helt enkelt utgår frånatt man vill slippa diskutera problematiken som egentligen ärBonnier, Schibsted, Stenbeck och gänget.
Vadsom också är rätt kul med denna debatt är att den förutsätteratt det finns en homogen grupp som skulle kunna betecknas på dettasätt, detta är väldigt roligt eftersom inte ens "vänstern" isig är en homogen grupp. Att denna rörelses mest envetetindividualistiska personer skulle utgöra en homogen grupp blir i sigen vandrande motsägelse även om det är ganska roligt att läsa omhur de angrips och därefter se hur vi alla slår tillbaka, (för jaggissar att jag efter att under gårdagen ha mottagit ett mail frånMikael Wiehe där han meddelar att jag måste lägga in en nymailadress till honom eftersom han bytt, tillhör denna grupp) allapå våra egna och egenartade sätt.
Någongång hoppas jag att debatten ska vakna till och inse vad som är detrelevanta, tidningar som Clarté och Folket i Bild/kulturfront ärinte svensk norm, svensk norm är att Schibsted äger 91 % avAftonbladet, 35 % av Metro, Svenska Dagbladet, Blocket.se ochHitta.se. Bonnier äger Allt om-tidningarna (Allt om resor, Allt ommat osv), Privata affärer, Kamratposten (den första tidning jagmedarbetade aktivt i) och många fler. Detta är dagens situation.Partibidragen är inte offentliga än, men man bör kunna räkna utatt det finns intressenter i den borgerliga regeringen som inte ärintresserade av att diskutera denna typ av problematik utan skickarlakejer som Bengt Ohlsson att dra igång pseudodebatter som den om"kulturvänstern".
