Strax innan Håkan Juholt valdes till SAP:s ordförande noterade en observatör att DN använde en hel ledare på att tala om vilken usel människa Juholt var och att SvD uppmanade motståndaren Damberg att "inte ge upp". Eftersom Mona Sahlin såg mycket sur ut över valberedningens förslag och då Mp-Wetterstrands enda kommentar var att hon blivit väldigt "förvånad" däröver, drog vår något luttrade observatör slutsatsen att Juholt måste ha en hel del goda sidor som han ännu inte hade hunnit observera. Under Juholts korta regim hann media dock inte förse vår observatör exempel på sådana sidor hos honom, upptagna som de var att utförligt bokföra hans misstag - av vilka inget var alltför obetydligt eller dåligt underbyggt för att inte rendera det ett antal helsidor i de rikstäckande tidningarna.
Eftersnacket efter Juholts avgång från SAP:s ledning präglades först, som vanligt efter fullbordade mediedrev, av att samma media frikände sig själva från all skuld. Borgerlig och relikterna av S-pressen var vidare plötsligt eniga om att det ytterst inte handlade om den avgångne ordförandens otillräcklighet. Det handlade fastmer om ett helt parti, som "förlorat sin trovärdighet". Det skulle bara vara drevets dramaturgi som krävde att denna förlust måste få ett (mustaschprytt) ansikte.
Klas Eklund går i DN än djupare och pekar på att SAP:s klassbas alltsedan 60-talets mitt kraftigt har krympt. Att partiet så sent som något år före senaste valet ändå hade 43% i opinionsundersökningarna passade dock dåligt in i hans orsaksanalys. Att Stefan Löfvén, den enligt denna djupanalys uträknade partiets nye ordförande, i Novus opinionsundersökning plötsligt tycks åtnjuta 60% av de intervjuades stora förtroende passar heller knappast in. Det stämmer dock bra med deras åsikt, som hävdat, att partiets kraschlandning liksom Juholts defamering och fall i mycket var produkten av ett ovanligt lyckat mediedrev, där en väsentlig ingrediens var ett antal bittra partikamrater inom och runt VU med direkttelefon till villiga journalister. Jägaren och S-rivalen Sven Erik Österbergs hornstöt efter Juholts avgång, att han "inte varit så glad sedan han för många år sedan skjutit en 19-taggare" stämmer också bra.
Som speciell merit framhåller SvD att Stefan Löfvén "har varit anställd i det privata näringslivet" vilket verkligen skulle ha kunnat bredda skaran av lämpliga oppositionsledare. Löfvéns stil kan nu leda till "mindre personfokus och mer politik" hoppas SvD och glömmer flott att man i flera månader mycket aktivt deltagit i en process som just ställde Juholt i fokus och hindrade djupare politiska samtal. GP hoppas att den nya ordföranden kan bidra till ett "mer konstruktivt politiskt samtalsklimat". DN prisar Löfvéns "pragmatism" och hans förmåga på att hitta "konstruktiva lösningar". Sydsvenska Dagbladet gläder sig åt att Löfvén, utan källans omnämnande, i sitt ingångstal parafraserade USA:s författning och gläder sig över att han talade om "frihet".
Den som i åratal har måst lära sig vad dessa sant borgerliga språkrör menar med "frihet", "pragmatism", "konstruktiva samtal och lösningar" oroar sig mera över den röda matta de nu rullar ut framför Löfvéns fötter än över glåporden varmed de mötte Juholt.
Kommentarer
Det är skrämmade att se hur ni hyllar världens genom tiderna absolut största mördarideologi. Man kan ju verkligen säga att Svenskarna lever i Sovjetrepubliken absurdistan med såna idiotiska hyllningar till socialism som ni har. Har ni inte lärt er någto av det system som fanns på andra sidan Östersjön för flera år sedan?? Det är oerhört naivt och korkat att hylla socialsim som ni gör. En god vän från Estland sa till mig när jag berättade för honom att folk i Sverige gillar socialism, då svarade han there are fools everywhere, nej sätt er ner och ruska på era huvuden och tänk efter vad ni gör // Ann-Mari kommunistexpert