Jag tror att jag var 15 år, okej, detär inte så länge sedan om man tänker på min ringa ålder, ochinte vill jag låta som någon gubbe. Jag läste mycket, gärna medöronen. Jag läste deckare, skönlitteratur, poesi, biografier. Jagvar socialist. Det jag längtade efter att hitta var det där omvanliga människor. Beskrivning och berättelse om människors livoch gärning. Maj Sjövall och Peter Wahlöö hade på sätt och visöppnat upp deckargengren ur det perspektivet för mig något årtidigare med sina halvmisslyckade, alkoholiserade och tröttasossepoliser i böckerna om Martin Beck, Gunvald Larsson, Kollbergoch de andra.
Jag tror det var mormor och morfar somintroducerade mig för min sedermera trognaste litterära vän. Hanhade skrivit om två saker som ligger mig varmt om hjärtat ochdessutom i kombination. Han skildrade den vanliga strävsammaarbetarklassens människor och deras liv och leverne iMälardrottningens stad. Det var en stilistisk fullträff somsparkade mig på smalbenet och fick mig att rycka till och sträckalite på mig, nyvaket men alert. Jag förstod någonstans attanledningen till att man kan vara stolt och hederlig, rejäl som jaggillar att uttrycka saken, trots att man inte har mycket i livet atthurra åt på den materiella sidan, var att man hade och harvarandra. Så länge man har det, stödet, så är man en svårknäcktnöt även för den kapitalistiska rovdrift som är den faktor somsuger ut människor i samhället, oavsett om man jobbar på kontor,bemanningsföretag, i Pressbyrån eller i hamnen. Man behöver enuppbackning av kollektivet i flera lager, som en lök. Man behöveruppbackning av sin familj, sina vänner, sina arbets- ellerstudiekamrater, sin organisation, sin klass. Så länge man får ochger det stödet, den solidariteten, så kan man inte krossas vare sigunder riddarens sporre, handelsmannens damask, adelsdamens klackeller arbetsköparens Armani. Det är denna obetvinglighet hosarbetarklassen som driver vår historia och bygger vårt samhälle.
Mina drömmars stad-serien är någotsom i sin språkmelodi och sin uppriktighet beskriver Stockholmshistoria sett ur en arbetarfamiljs perspektiv på ett sätt så attman faktiskt förstår att klasskampen är ett flöde, en långsammen envis kamp som inte går att hejda. Den sipprar liksom framoavsett hur överheten försöker underkuva den.
När jag vill ha en lugn stund menändå känna mig som att jag gör något meningsfullt läser jag PerAnders Fogelströms böcker. De har liksom hängt med. De hängermed. Som en ryggsäck med vingar och sten i. Historiens vingslag. Ochklassmedvetenhet.
