Sägnen förtäljer om ett möte mellan President Harry S Truman och Emiren, blivande kungen av Jordanien, Abdullah I någon gång något efter efter Andra Världskrigets slut. Invandringen av överlevande judar från Europa till det brittiska mandatet Palestina hade då ökat dramatiskt. Truman berättade om Nazitysklands folkmord på romer och judar och om dess dödsläger. Han menade att judarna efter 2000 år av förföljelser nu vore berättigade till en egen stat. Abdullah lyssnade eftertänksamt och nickade instämmande: "Ja, verkligen. Varför inte ge dem Bayern?"
Det är dock inte mycket som tyder på att denna historia helt eller ens delvis är sann. Icke desto mindre visar den oss att även en uppdiktad anekdot kan vara tankeväckande.
Om det överhuvudtaget fanns någon nation, vars ansvar för folkmordet på Europas judar var ringa, så var det nog den arabiska. Ändå var det denna som fick betala kostnaden för Nazisternas folkmord - och gör det än idag. Det var främst USA och Sovjetunionen som till priset av 800 000 fördrivna palestinier och en mördad FN-medlare drev igenom upprättandet av staten Israel - för övrigt den sista fråga på många år, där dessa supermakter var eniga.
Snart skulle Sovjetunionens ledning inse att dess hållning i Palestinafrågan var ett historiskt självmål. Säkerställandet av Israels fortsatta existens som judisk stat är fortfarande förevändning för Västmakterna att intervenera i Mellanöstern med dess strategiska läge och oljerikedomar. Medborgarna i stater som vår egen, vilken när Nazityskland var segerrikt hade hade krävt att det skulle märka judiska flyktingars pass med ett rött J för att lättare kunna sända tillbaka dem redan från våra gränser, förväntas ännu idag känna kollektiv skuld för våra förfäders handlande. Denna skuld betalas som vanligt av araberna i Israel och dess grannländer. Kritik av Israels politik brukar rutinmässigt karakteriseras som "antisemitism" vilket hittills på våra breddgrader i vulgärargumentationen visat sig effektivt .
Israel blev i praktiken USA:s 51:a stat och lokala vakthund och som sådan närmast straffri. Ingen vet ännu vilka brott denna stat måste göra sig skyldig till för att drabbas annat än av milda och snabbt övergående reaktioner från det sk Internationella Samfundet: irreversibel etnisk rensning, trots mot en rad FN:s resolutioner, innehav av kärnvapen, politiska lönnmord, krigshot mot grannländer och terrorbombningar har i alla fall inte varit tillräckligt.
Förhållandet blir ganska löjeväckande tydligt, då USA:s president nu sänder sitt "speciella sändebud" för att läxa upp ett kommunalråd i det fjärran Malmö, som dristat sig till att kritisera den lokala Mosaiska församlingen för dess politiska stöd åt Israels politik. En svensk regering med självaktning skulle ha protesterat mot denna stormaktsinblandning och förklarat att Sverige vore fullt kapabelt att självt beivra överträdelser mot lagen om hets mot folkgrupp, om någon sådan verkligen hade ägt rum, vilken ingen seriös bedömare av kommunalrådets utsagor veterligen har vågat påstå. Och vår fjärde statsmakt skulle ha kritiserat President Obama för hans övertramp - i stället för att försöka starta ett nytt mediadrev mot Ilmar Reepalu.
