När tårtgate avslöjade den kulturella fattigdomen

När den borgerliga kulturminstern Lena Adelsohn Liljeroth skrattandes skar i en tårta föreställande en rasistisk karikatyr av en svart kvinna så vällde en lavin av känslor fram. Helt plötsligt stod vårt västerländska samhälle naket, med sin institutionaliserade rasism blottat. Man hade kanske föreställt sig att reaktionen på ett sådant effektivt konstverk på Moderna Museet därav skulle ha uppskattats. Istället valde många att känslomässigt rikta sin kritik mot själva konstverket och konstnären. Det uppfattades helt enkelt som ett rasistiskt konstverk, som om vi gått vilse i vår syn på konst och blivit blinda för att tolka ett steg längre. Denna kulturdebatt som rasade visar på sitt sätt hur ovana vi just är med en intellektuell konstdebatt i Sverige. Istället för reflektion så reagerar vi i affekt. Detta är i sig själv ett uttryck för det nivellerande offentliga samtalet, en direkt konsekvens av den borgerliga reaktionens samtid - en tendens som Lena Adelsohn Liljeroth är en kugge i. Kultur är inte lika intressant, inte lika viktigt - med Liljeroths politik borde vi istället satsa på underhållning.
Vore det inte för enstaka intellektuella som Stefan Jonsson i DN så hade den viktiga reflektionen gått oss förbi och vi stått här och inte lyckats förstå vad konstverket faktiskt säger oss . Nämligen hur de vita västerländska makthavarna, skrattandes och skålandes, saknar en ryggmärgsreflex mot rasistisk exploatering av människor. Just därav måste man också hålla med Jonsson att det är berättigat med ett avgångskrav av Liljeroth - som uppenbarligen saknar denna ryggmärgsreflex. Betänk bara den intressanta reflektionen som en kvinna gjorde i Ring P1 häromdagen; om Liljeroth hade varit lika villig att utföra en könsstympning av en tårta föreställande kronprinsessans barn Estelle? Nu kunde Liljeroth skära i tårtan, bara p.g.a. att den föreställde en karikatyr av en svart kvinna. En reflektion som är omöjlig för en borgerlig konstsyn, representerbar av bland annat den borgerliga intellektuella tidskriften Axess, som fastnar i en linjär tolkning.
Det här konstverket lever för sig själv, som all bra konst gör, och därav är det egentligen ointressant vad för intentioner konstnären hade. I syn karikatyra symbolik fungerar det som den realistiska konstens triumf, som Marx och Engels diskuterade i sina tolkningar av borgerliga författare. Den marxistiske socialdemokraten Gunnar Gunnarson skrev en viktig bok om marxistisk syn på estetik där det klarlades att litteratur som reflekterar vår verklighet bör uppskattas trots författarens personliga åsikter. Det är en av fördelarna med den realistiska konsten (inte att jämställas med schematisk socialrealism), som reflekterar över vår sociala verklighet. Det är en lärdom vi bör ta med oss när vi debatterar konst.