Reinfeldt har inte haft någon särskilt bra vår. Att frun gick ifrån honom är egentligen inte så mycket att filosofera över - jag skulle själv gjort detsamma och det är bara den som har skon på sig som bäst kan yttra sig om var den klämmer. Att hans parti enligt alltmer irriterade borgarkommentarer blivit alltmera passivt i politiken är kanske inte ens sant, men om så vore fallet har vi all anledning att andra detta till hans fördel och gratulera svenska folket.
Men opinionsmätningarna, som vi fått i stället för medborgarinflytande, ser inte så bra ut längre. Reinfeldt har visserligen långt större förtroende än han förtjänar, men snart är hans nya copy-katt i S-ledningen i kapp honom, och Alliansen av en haj och tre sardiner tappar mark å det märkligaste.
Och så kom i förra veckan hans Växjöuttalande, där han som vanligt numera bagatelliserade arbetslösheten, men nu med ett nytt pseudoargument : den drabbar mest, förutom ungdomar och åldringar, något som han kallade icke-etniska svenskar.
Begreppet är visserligen klart apokryfiskt. Etnicitet brukar svenska myndigheter inte låtsas att de bryr sig om. Inte sedan början av fyrtiotalet, då Sverige utverkade att vissa invandrare från Hitlertyskland skulle ha ett J stämplat i passet. Men icke desto mindre visste alla ju exakt vad vi trodde vad det skulle betyda - svartskallar.
Alla politiskt korrekta kommentatorer gick samfällt i taket utom Jimmy Åkesson som såg sig äntligen bekräftad. Och AB:s Lena Mellin, förstås, vars förhållande till Reinfeldt inte gärna längre kan betraktas som rent platonskt och som tyckte att han "i sak hade rätt". Men Mellin skulle säkert ha tyckt detsamma, även om M-ledaren hade påstått att haren idisslar och jorden är fyrkantig.
Det är slående hur dessa kommentatorer (med undantag för den entusiastiske Åkesson ) i grunden försvarar Reinfeldt genom att påstå att han "gjort bort sig" genom att "välja en olycklig formulering" eller rent av ha "sluntit med tungan".
Men vad man än kan säga om Reinfeldt så är det inte att han skulle sakna kontroll över de nervbanor som förbinder hjärnbarken med munnen. En man som i snart års tid har kunnat föra en klart arbetarfientlig politik och samtidigt kunnat posera som en landsfader för oss alla - och kommit undan med det - vet vad han säger.
Åtminstone borde någon ha dragit parallellen med Frankrike, där Renfeldts partibroder Sarkozy - visserligen förgäves - just försökt att spela ut ras-kortet. " I sak" handlar det om samma desperata behov hos Reinfeldt och hans nya sekreterare Persson att vända en sviktande opinion genom att vädja till det sämsta hos oss. Det är inte ägnat att förvåna att de förr eller senare skulle göra detta.
Kommentarer