En som verkligen lyckats och för vilken vibör lyfta hatten är Johan Jönson. Hans poesi har skapat en diskussion om klasshat i litteraturen. Det intressanta med just denna diskussion äratt den förs på ett sätt som att den vore något nytt. Jens Liljestrandpå Dagens Nyheter är en av dem som satt kaffet i halsen av att höra Jönsons poesi. Jag skulle snarast kalla det lilla jag läst av Jönson för"sanningssägeri" snarare än poesi. Sanningen är inte alltid vacker. Mendet som inte är vackert kan kläs i ord som gör en svårgripbar verklighet mer lättillgänglig.
"Semester och sorg.
Vi har ingenstans att ta vägen.
bara de fattigaste kvar.
i Stockholm i jul"
Vadjag tycker vi ser här är däremot en borgerlighet som upprörs över kreativa uttrycksformer för det samhälle de är påväg att skapa. Ett samhälle vi redann lever i, åtminstone till viss del, i Rinkeby i Stockholm, Rosengård i Malmö, Hässleholmen i Borås eller Bergsjön i Göteborg. Fattigdom, arbetslöshet, låga pensioner, psykisk ohälsa, ett slit och släng-samhälle. Det är vad som kanske beskrivs lättare i litteraturens värld än i reportage, nyhetsinslag och sociala utredningar. Kanske bättre av Johan Jönson, Mattias Alkberg och Jenny Wrangborg, Kapten Röd och Svenska Akademien än av Anders Borg och Hillevi Engström.
Närhögerns handgågna män och kvinnor bestämmer sig för att dra ut i krig mot det etablissemang de själva tillhör får de lätt problem. Det är intepoeterna, musikerna, konstnärerna eller skådespelarna som styr det här landet. När Bengt Ohlsson eller JensLiljestrand vill att vi ska bli moraliskt upprörda är det inte över detsamhälle vi lever i utan av de som skilldrar det. Den andra diskussionen skulle de nämligen inte kunna hantera.
Ettstående tips till Ohlsson och Liljestrand: Vill ni inte se den verklighet som beskrivs i poesin, angrip inte litteraturen, angrip verkligheten. Om du är ute efter att göra någon illa, inte för att en sådan sak någonsin skulle föresväva herr Liljestrand, sparka inte på skuggan. Angrip inte budbäraren...
