Krigsglada medier

En av Muhammeds tidiga franska levnadstecknare erkänner i förordet till sin biografi över profeten att han inte haft några skriftliga källor utan bara återger vad som är allmänt känt med tillägget: "Hur mycket ont man än skriver om denna man så kan det inte innebära förtal eftersom hans ondska överträffar allt vad som kan uttryckas på mänskligt språk". Ofrivilligt gör sig därmed denne illustre biograf till talesman för svenska och internationella medier och deras beskrivningar av situationen i Syrien. Det finns ingen obekräftad uppgift som inte är värd att spridas bara den tjänar sitt syfte: att stärka opinionen för någon form av militärt ingripande i Syrien.
De bestialiska morden i Houla-distriktet utgör inget undantag. Trots alla oklarhet kring massakern slår till exempel Aftonbladet i en artikel (30/5) fast att den utfördes av Shabiahmilisen. Det är en grupp, får vi veta i samma artikel, som "verkar ha rekryterats av diktatorn Bashar al-Assad för att sköta det riktigt smutsiga jobbet". Skrivningen "verkar ha" är signifikativ för den insinuanta stil som kännetecknar Syrienrapporteringen. Med de fakta som finns om massakern skulle det gå att skriva att massakern" verkar ha utförts av sekteristiska krafter som vill att Nato ska ingripa och störta den syriska regeringen och att den verkar ha riktat sig mot personer som vägrade att öppet stödja oppositionen". Men en sådan artikel kommer vi aldrig att få läsa i Aftonbladet eller någon annan svensk tidning som kontrolleras av de stora mediehusen. Klargörande med Aftonbladets artikel om massakern i Houla är i alla fall att reportern tar bladet för munnen och öppet beskriver Aftonbladets smaklösa kampanj, "En timlön för Syrien barn", som en del i propagandakriget mot Syrien. I kampanjen har Aftonbladet engagerat svenska barn i sina krigsansträngningar under förespegling att barnen endast samlar in pengar till FN:s flyktingorgan UNHCR.
Normala journalistiska principer gäller inte i Syrienrapporteringen. När det inte räcker för krigsglada journalister att insinuerar går det bra att ljuga. Sålunda kunde BBC illustrerar massakern i Houla med bilder som var tagna i Iraq.
Omständigheterna runt massakern i Houla är fortfarande, när detta skrivs, oklara. Men sättet de rapporterades på bör stämma till eftertanke. Först hette det att den syriska arméns stridvagnar ursinnigt skjutit in bland fredliga demonstranter och dödat ett stort antal människor. Sedan visade det sig att de flesta hade dödats på nära håll, fått halsarna avskurna eller en kula i huvudet. Då kom uppgifterna om Shabiamilisen. Men faktum är att området där massakerna ägde rum kontrolleras av den så kallade oppositionen och gör så fortfarande. De få fakta som finns om massakern stöder alltså snarast den syriska regeringens förklaring att dåden utfördes av beväpnade oppositionsanhängare.
Syrien går nu från massaker till massaker. Men det finns en logik i händelserna. Sverige, USA och andra EU-länder har utnämnt sig själva till "världssamfundet" eller "omvärlden". Genom att elda på våldet i Syrien förbereder "omvärlden" sina medborgare på militär intervention. Samma mönster upprepas ständigt; Kosovo, Iraq, Libyen och nu Syrien. En brutal diktator, ett värnlöst folk som måste befrias och en enad "omvärld". Se där har vi formeln för katastrof. I Iraq exploderar bomberna dagligen fortfarande efter snart tio år och omöjliggör utveckling, I Libyen drar de mördargäng som hjälptes till makten av Carl Bildt och andra svenska politiker runt och skjuter på de egna medborgarna, med preferens för de med mörk hud.
Vad medierna glömmer att berättar när konflikten i Syrien beskrivs som omvärlden mot Bashar al-Assad är att omvärlden endast representerar snäva etniska intressen i USA och Europa. Asien, Afrika och Latinamerika räknas inte in i omvärlden. Där finns kloka personer som Argentinas president Cristina Fernández, Brasiliens president Dilma Rousseff och Sydafrikas Jacob Zuma. De motsatte sig alla tre Natos övergrepp på Libyen och kräver nu en fredlig lösning på konflikten i Syrien.
När jag har skrivit detta ringer det på dörren. Utanför står en tioårig pojke med bedjande blick och frågar om jag har några pet-flaskor.
- Vi ska samla in 100 kronor till UNHCR, säger han och jag vill bara gråta - för Syriens barn.