Greppet att i en klinisk testning av ett läkemedel, som till slut visat att ett nytt piller är verkningslöst, eller rentav skadligt, i efterhand leta upp en statistisk undergrupp, där pillret tycks vara effektivt, brukar i forskarsammanhang inte inge förtroende för utföraren. Fast inom politiken är man stundom mera tolerant mot dem som manipulerar sin statistik än vad som gäller inom medicinen.
Alliansregeringen har vunnit två val på löftet om att genom en konsekvent "arbetslinje" eliminera arbetslösheten och därmed minska "utanförskapet".
Om åtgärderna mot arbetslösheten inneburit ett misslyckade eller en framgång för regeringens "arbetslinje" är ovisst. Varken regering eller opposition har nämligen kunnat ge en definition av denna brett omskrutna linje. D v s om man, mest av hänsyn till sageskvinnan, undantar ett auktoritativt uttalande i fjol från M:s kanslichef på direkt fråga av Sveriges Radios reporter: "Alla skall ha arbete, och alla skall kunna arbeta."
Med det mått som vi brukade använda när Alliansregeringen tillträdde hösten 2006 var arbetslösheten i Sverige drygt sex procent och sakta i sjunkande. Efter sex års av allierad arbetslinje, fyra jobbskatteavdrag, sänkt moms på krogen - förutom arbetslustbefrämjande stimulanser riktade mot de utanför produktionen stående i form av frysta pensioner, nedsatta sjukförmåner och ofta obefintlig arbetslöshetsersättning - ligger den aktuella arbetslösheten dock nu på närmare åtta procent, dvs en nära tredjedel mera. "Antalet sysselsatta har blivit 200 000 fler" sedan 2006 påpekar statsministern dock. Detta kan vara sant, även om andra bedömare fått antalet till 150 000.
Men dessa siffror har dessvärre inget med andel arbetslösa i att göra, ty såväl Spanien som Nigeria har överlägset långt fler sysselsatta. Sverige hade däremot, när vi på 60-70-talet hade 2 procent arbetslösa, långt färre sysselsatta. Andelen sysselsatta har faktiskt minskat med en procentenhet, vilket Reinfeldt inte nämner. Men om han numera, till skillnad från vad han ansåg under S-regimen, menar att man inte längre borde räkna arbetslösa i procent kan man gå honom tillmötes genom att även räkna arbetslösa i absoluta tal. Då finner man att antalet arbetslösa verkar ha gått upp från 314 000 2006 till cirka 370 000 hösten 2011.
Detta låter vid ett ytligt betraktande som ett misslyckande. Man bör dock vara positiv och medge, att vi aldrig får reda på hur stor andelen arbetslösa skulle ha varit i frånvaro av arbetslinjen. Ej heller vid vilken procentsats, om vid någon, arbetslinjens supportrar skulle anse att den hade misslyckats. Statsministern anser i alla fall uppenbarligen inte att denna nivå har uppnåtts. Han ifrågasätter inte siffrorna som visar en ökande andel arbetslösa, men tycker att man i stället bör framhålla att det faktiskt finns skikt av medborgare som har lägre arbetslöshet. Att sådana skikt existerar kunde dock bara ha förvånat den som annars trott att arbetslösheten vore absolut jämt fördelad i befolkningen.
Det var i denna kritiska situation som Reinfeldt vid besök i länet, likt en desperat Sarkozy, förgäves spelade ut raskortet, om än i lägre valör: "Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet". Det var få som riktigt begrep sig på varför man plötsligt ur statistiken skulle räkna bort lite äldre eller yngre arbetsföra och fr a en tidigare helt odefinierad grupp, kallad "etniska svenskar". Förutom förstås, AB:s alltid lika trogna Lena Mellin och fr a den triumferande Jimmy Åkesson, som visade sig förstå perfekt. Många av oss känner onekligen ett ökat utanförskap när man märker hur våra mer eller mindre valda ombud försöker manipulera oss. Och detta utan att vi skäms för känslan.
