Bertolt Brecht 1929 skildrar I Regeln och undantaget en rik köpman, som
med en vägvisare och en bärare var på väg genom öknen på väg
till Urga för att sluta ett oljeavtal.
Köpmannen drev på sin
sina anställda grymt, gav dem ingen mat och vägrade dem att
värma sig vid elden. Till slut gav han i vredesmod vägvisaren
sparken. Sedan gick han, nu i frånvaro av sin vägvisare,
vilse. Mat och vatten tog slut och han lade sig ner för att
invänta döden. Han vaknade upp och fick syn på sin bärare som
stod lutad över honom, varpå han omedelbart sköt ihjäl honom.
Vid den efterföljande rättegången, som bärarens änka krävt,
frikändes köpmannen.
Bäraren hade visserligen påträffat honom halvdöd av svält och
törst och hade bara velat erbjuda honom vatten. Men just
eftersom köpmannen förut hade betett sig så vidrigt hade han,
enligt domstolen, haft all anledning att tro att bäraren hade
varit på väg att slå ihjäl honom, varför han rimligen måste
anses ha handlat i självförsvar. Detta hade varit normalt, dvs enligt regeln, bärarens barmhärtighet var onormalt, ett undantag - och man bör döma efter regeln.
Brechts poäng var inte, som de flesta borgerliga bedömare
brukar påstå, att överklassens domstolar borde vara mera
"rättvisa" och att bärarens änka borde belönas för makens
vänlighet genom att åtminstone döma köpmannen till skadestånd.
Men det fanns för bäraren ingen anledning att behandla sin
slavdrivare mänskligt, eftersom denne själv inte behandlat sina
underlydande som människor. Uppenbarligen hade köpmannen och
domstolen delat denna bedömning. Under hela resan hade
köpmannen behandlat sin bärare "normalt", d v s som ett
lastdjur.
Det finns ingen absolut rättvisa i ett system där orättvisan
är normen. Liksom överklassen dömde efter regeln borde
underklassen också göra det. Försummar den detta kan det gå som
för bäraren.
Hat finns, uppifrån och nerifrån, och båda har sin funktion.Fientligheten, kampen och därmed ofta hatet mellan över- och
underklass är är ett objektivt faktum, lika gammalt som klassamhället.
I ädelliberala kretsar debatterats just nu detta faktum, som vore
klasskampen och klasshatet något för samhället i grunden främmande och som därför måste ha inympats utifrån av illasinnade element, som en
infektionssjukdom: T ex i Flamman, där Jesper Weithz skriver:
"Hatet bottnar i en känsla av underordning, av att inte duga.
Att elda under klasshatet är därmed också att elda under det
virus (!!)som äter upp en människa inifrån. Klasshatet är
begripligt, men självhatet är dess förutsättning".
Jens Liljestrand i DN, det organ som är Sveriges främsta
uttolkare av, och väktare av Det Normala instämmer: "Hatet är
ett uttryck för underordning och vanmakt. Den som hatar
förminskar sig själv."
Det hedrar kollegan Peter Wolodarski att han inte som dessa
leker socialterapeut utan , i samband med Solsidesafarin härom
månaden, går direkt på politiken, d v s på vänstern:
"marxismens svepande generaliseringar ... kunde användas för
att ursäkta våld, inte minst hos dem som uppfattade sig som
'exploaterade' " och tillskriver den
"det uttalade syftet att så split mellan människor och ska
därför ses för vad den var ? ett farligt experiment i praktiskt
grupphat."
Att påvisa objektiva intressemotsättningar mellan över och
underklass blir hos dessa tänkare "att så split mellan
människor" ett grepp som alltsedan dess uppkomst har använts
mot arbetarrörelsen.
Då Jens Liljestrand skall ta ett exempel på klasshat väljer
han en uppläsning av poeten Jönssons fiktive underklassare, som
i vanmakt och i smyg gnider sitt könsorgan mot handdukarna i
ett hem som i Äppelviken han just gästar. Den ollande
underklassarens tilltag var verkligen inte mycket till
klasskamp. Även om Liljestrand skriver upp ollandet till något
som gränsar till dråpförsök och barnamord (underklassaren kunde
ju ha haft Herpes!) var detta det mesta, förutom poetens
inopportuna dissande av kollegan Tranströmer, tydligen allt Liljestrand
kunde åstadkomma som exempel på klasshat.
Men det som framför allt tyckts ha upprört DN-skribenten var
auditoriets, bestående av medelklassiga kulturmänniskor,
reaktion av munter förtjusning. Förmodligen skulle denna
publik, utan i första hand oroa sig för smittrisken, ha
reagerat på samma sätt över en kock, som diskret snutit sig i
soppan till Nobelmiddagen. Däremot sannolikt inte om det skett
på Frälsningsarméns soppkök. Det som Liljestrand inte förmår
diskutera är att så många av oss, långt upp i medelklassen,
omedelbart uppfattar, förstår och (om än hemligt)sympatiserar
med dessa gester.
Ty det är något konstigt med denna debatt. Ty dessa liberala
debattörer talar uteslutande om kampen och hatet nedifrån,
vilket i bästa fall betraktas som en för underklassen endemisk
åkomma och i sämsta som en elakartad attityd hos misslyckade
medelklassintellektuella som nämnda auditorium, Lenin eller Åsa
Linderborg. Aldrig talas om överklassens och de mäktigas
klasshat, som genom tiderna har varit varit, och fortfarande
är, långt mer blodigt.
Liljestrand skulle som exempel kunnat nämnda den verklige och
långt ifrån maktlöse Martin Luthers välsignelser på förhand av
dem som slog ihjäl en upprorisk underklassare. Han valde inte
Churchills favorit, Bomber Harris, som med den blivande
nobelpristagarens gillande med förtjusning brandbombade
arbetarkvarter i Tyskland eller Margaret Thatcher som krossade
gruvfacket och önskade återinföra spöstraffet i England. Att
deras gärningar skulle bottna i "självhat" eller "känsla av
underordning" kan uppenbarligen ifrågasättas. Eller Breiviks
massaker på Utöya under mottot: "Dö, marxister!"
Eller finanskapitalets, dvs EU:s, IMF, ECB:s krispolitik.
Eller politiken hos den svenska alliansregimen 2006 -2012.
I detta samhälle och i den liberala debatten gäller det som Mao
Zedong sade om inbördeskriget: "Reaktionärer bränner ner hela
byar medan bönderna inte ens får tända ett ljus".
Eller olla, fast det nämnde han inte något om.
