Herman Lindqvist är en reaktionär och ganska märklig journalist, hobbyhistoriker och författare. Jag har idag mycket att invända mot hans arbete men när jag var 10-12 år hade jag inte det, snarare tvärt om, jag lånade alla VHS:er med Hermans Historia på biblioteket, jag läste många böcker, om Gustav II Adolf och andra kungar. I dagarna har hans skandalomsusade biografi, Mitt i allt, varit föremål för mitt intresse.
Skandalomsusad var Mitt i allt redan innan den kom ut eftersom den sades innehålla ett utpekande av Karl-Gustaf Hildebrandt, professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet, som nazist. Det intressanta i kråksången vara att han aldrig gjorde något utpekande av Hildebrandt i den originaltext som Bonnier censurerade (läs mer om censuraffären här).
Som sådan är Mitt i allt en ganska bra biografi. Den förutsätter emellertid att man aldrig tidigare läst någon av Lindqvists reportageböcker eller koserier. Har man gjort det behöver man egentligen inte läsa denna bok. Detta skriver jag inte för att den är dålig utan för att den verkar vara ett ganska hastigt hopkok av berättelser som tidigare skrivits ned i andra av Lindquists böcker. Det blir snarare en "valda verk" eller "best of" än en biografi.
Det man också i sammanhanget Herman Lindqvist tänker på är ju, som jag ovan nämnt, hans historieprogram i TV. Här måste man fråga sig om det inte varit klokare att döpa programmen till Hermans (kunga-)historia? Aldrig dristar sig Lindqvist till att beskriva andra historiska personer än de högvälbornas. Dock måste jag erkänna att jag antagligen inte läst exempelvis Per-Olov Zennström om jag inte först läst Herman Lindqvist, så ett historieintresse har han utan tvekan väckt, åtminstone hos undertecknad.
Visserligen har Lindqvist varit med om väldigt mycket och levt ett intressant liv, ofta mitt i allt. Som krigskorrespondent besökte han många intressanta platser och bevittnade många intressanta och viktiga historiska skeenden. Samtidigt måste man nog ha i åtanke vad slutprodukten blev, en ärkereaktionär hobbyhistoriker. Detta gör sig i synnerlighet påmint i bokens sista kapitel där Lindqvist ondgör sig över republikaner och hur fint det fungerar med vårt svenska kungahus.
Över lag tycker jag att Lindqvists självbiografi är läsvärd, även för den som är kritisk mot honom och hans historia. Lindqvist har en talang för underfundigheter. Dock kan det bli lite samma sak att ha sett en intervju med Lindqvist och att läsa hans självbiografi som det blir att göra likaledes med Jan Guillou, till och med ordalydelsen verkar de kunna utantill och ingen kan dra ett nytt svar eller en färsk formulering ur dem.
