Det är hårda ord mot socialdemokraterna jag riktar i denna inledning men jag kan inte förmå mig att anse att ordet arbetarparti har förlorat all mening när det står framför den socialdemokratiska partibeteckningen. Det är pinsamt och sorgligt varåt utvecklingen barkar med den reformistiska delen av arbetarrörelsen. Men mitt inlägg ska inte handla om socialdemokratins ideologiska förfall och den reformistiska arbetarrörelsens övergång till den kapitalistiska ekonomins springpojkar. Det ska handla om arbetsrätt och om rätten till jobb.
För några dagar sedan presenterades en utredning tillsatt av regeringen. Utredningens uppdrag var att undersöka hur man ska få fler unga i arbete. Lösningen heter "utbildningsanställning" och är ett 18 månader långt vikariat utan anställningstrygghet. Detta var ett par dagar sedan men efter att ha läst om förslaget tog det ett tag att återhämta sig så pass att det skulle gå att formulera en något så när läsvärd text i ämnet. Det svartnade helt enkelt för ögonen på mig och en hatblandad indignation sticker fortfarande i mitt bröst när jag skriver detta.
Kallt och sakligt handlar det alltså om att alla unga under 23 år ska ha möjlighet att söka s.k. utbildningsjobb där man från ena dagen till den andra kan bli uppsagd utan angiven anledning. Denna anställningsform ska vara i 1,5 år istället för som idag högst sex månader. Hur detta ska ge fler jobb har jag svårt att förstå. Däremot skapar det passiva och räddhågsna arbetsslavar som man kan utnyttja under 1,5 år och sedan slänga bort. Man kan ställa frågan som är titeln på den andra filmen i Stefan Jarls Mods-trilogi; ett anständigt liv? Jag ser inget hopp om ett sådant i ett samhälle som diskuterar denna typ av åtgärder mot ungdomar. Trygghet på jobbet är ingen garanti för ett väl utfört arbete, men å andra sidan får man kanske det arbete utfört som man betalar för, skitlön förtjänar inte lojalitet och flit, snarare blir maskning en politisk handling. Och just det är också ett problem, den enskilda jobbarens enskilda motstånd sänder inga signaler till arbetsköparen. Idag är organiseringsgraden bland unga i min generation på en erbarmlig nivå som snarast antyder att arbetsköparna har vunnit.
Två frågor som ovillkorligen måste föras in i ett resonemang om arbetsmarknaden av idag är också följande; pensionsåldern och sextimmarsdagen. Vad gäller den första så tror jag att de flesta egentligen är överens om att det är väldigt bakvänt att tro att vi får fler unga i arbete genom att låta pensionärer sitta kvar som stoppklossar i systemet. Vettiga aktiviteter och sysselsättningar för pensionärer så att dessa får en meningsfull fritid trots att de inte längre går till jobbet är således en fråga som måste aktualiseras gällande arbetsmarknaden. Och framförallt, en pension att leva på, inte bara en pension att överleva på. Skillnaden är väsentlig.
Den andra frågan kan ses lite som en socialistisk universallösning för att lösa problem på arbetsmarknaden, sex timmars arbetsdag. Att dela på jobben är en given lösning. Låt oss göra ett lätt räkneexempel. Om tre personer jobbar 8-timmarsdagar så utgör det en sammanlagd arbetstid på ett dygn. Om samma tre personer gick ner i arbetstid till sex timmar skulle det saknas en heltidsanställning för att komma upp i samma arbetstid (det skulle med andra ord utgöra en arbetstid på 18 timmar och ytterligare sex arbetstimmar skulle behövas för att komma upp i samma arbetade tid). Detta innebär således att man skulle kunna utvinna en ny heltidstjänst i tre anställdas arbetstidsförkortningar med 2 timmar.
Detta är inte lösningar som det borgerliga samhället är intresserat av. Istället vill man råda bot på arbetsbristen genom att ge unga sämre arbetsförhållanden och företagen mer förmånliga anställningsformer att laborera med. Marknadskapitalismen är på ganska god väg att skjuta Sverige som vi känner det idag i sank. En from förhoppning skulle kunna vara att Mr. "charmigt med hästsvans" skulle konsultera några av sina kollegor som faktiskt insett potentialen i arbetstidsförkortning.
