Vad Gud och församlingarna av tradition har inneburit för Hägglunds parti har jord och skog inneburit för det f d Bondeförbundet.
Vid sekelskiftet var små- och månskensbönder nästan "likviderade som klass" och naturbrukets föreningsrörelse var alltför liten för att längre bilda basen för en folkrörelse. Redan i slutet av 90-talet hade radions Lantbruksnytt upphört att beteckna kvarvarande enheter som "gårdar" - utan som "företag". Snart upphörde programmet helt i riksradion.
Namnbytet 1957 innebar att C att man visserligen hade viljan, men dålig förmåga, att följa folk, industri och service in till tätorterna. Hälften av Sveriges befolkning bodde sekelskiftet redan i de borgarstyrda storstadsregionerna, som alltmer tog kommandot i politiken. Den Gröna vågen bar inte långt. Med Maud Olofssons ledarskap infogade sig partiet explicit i borgarlägret. Det genuina stads- och medelklasspartiet Mp kunde, utan den givande, men hämmande, bindningen till bönderna och deras föreningsrörelse, inta Centerns gröna centerposition.
Partiordföranden använde i stället i ett minnesvärt debattinlägg i Dagens Nyheter 2007 ordet företag- eller entreprenör - arton gånger. Hos Annie Lööf ligger frekvensen än högre, vilket inte tycks ha påverkat andelen arbetande småföretagare. Företagarklassen som i C:s retorik anses vara Sveriges framtid ligger sedan decennier stadigt på 7-10%. Om andelen tillfälligt ökar beror det inte på ökad entusiasm för entreprenörskap (f n Rutstädning med F-skattsedel), utan i regel på ökande arbetslöshet.
"Centerpartister är idrottsföreningarnas, kooperationernas, biståndsorganisationernas, företagarföreningarnas, studieförbundens och friskolornas ryggrad varthän du vänder dig i landet" säger Annie Lööf med vanlig poetisk överdrift och glömde sanningsenligt att nämna fackföreningarna. Men var finns nu partiets egen ryggrad? C är ett numera onödigt parti som förlorat hemvist, klass och det mesta av sitt idéinnehåll och som hjälpligt hålls samman av äldre, lojala bönder och deras ättlingar, av Jord- och skogbrukets föreningsrörelse samt av världens största partikassa, som tyvärr givit partitoppen viss handlingsfrihet.
Malicen anmärker att centerns främsta ivrare för decentralisering förefaller att ha centraliserats till en plats nära partikassan i Stockholm och i synnerhet till Stureplan. Man hävdar att skolpeng, vårdpeng och arbetsförmedlarpeng är "vår nyckel för att förena rättvisa med egenmakt och utveckling i välfärden" och i förslaget till idéprogram vill man föra sitt libertarianiska program ett steg ytterligare, helst ner till individnivå. Man kan sammanfatta detta program som att staten skall ha så litet som möjligt och individen (läs, som alltid, pengarna!) så mycket som möjligt att säga till om. Förslagen är inte för sig mera reaktionära än Alliansens faktiska politik senare år, men de är utopistiska och saknar även hos lojalt borgerliga medlemmar relevans för de frågor som de flesta skulle vilja ha lösta.
Det förefaller som om förslaget till idéprogram kan signalera slutet för Stureplans usurpering av C-ledarskapet. Inte bara har flera distrikt blivit trötta på de alltför nyliberala fraserna därifrån - tecken på att själva ledarskapet rämnar. Alltmer luttrade partiveteraner skakar på huvudet åt förslagen. Ordföranden har, sannolikt för att kunna sitta kvar, tvingats distansera sig från de mest utrerade inslagen, medan parhästen och huvudarkitekten Federly blåser till strid för programmet på stämman i vår.
