Sandberg nämner förstås att denna lönesänkning för arbete i förhållande till kapitalet gäller hela Västkapitalismen. Den har härhemma möjliggjorts genom en rad beslut av regering, riksbank - men även av facket. Den politiska färgen hos beslutfattarna tycks i stort sett ha spelat mindre roll. Dessa beslut har motiverats olika, beroende på vilken målgrupp man vänt sig till i sin propaganda. För det så kallade näringslivet var behovet av förbättrad konkurrensförmåga, eller åtminstone ökade vinstmarginaler, självklara motiv. Socialdemokratins och LO:s ledare brukar framhålla att man genom att inte kräva högre löner skulle undvika arbetslöshet - dvs liknande skäl som t ex Annie Lööf brukar andra för sänkta ungdomslöner.
Eftersom denna politik av ökad exploatering av de arbetande nu pågått i minst 35 år föreligger nu ett säkert facit: kapitalägarna fick föga förvånande rätt: ty deras vinster, inkomster, förmögenhet steg onekligen rejält. Arbetarrörelsen och de föregivet vetenskapliga ekonomerna hade däremot fel, om de verkligen trodde att lönebromsen i längden skulle öka investeringarna, rädda välfärden och förhindra ökad arbetslöshet. Detta är ingen nyhet för många av oss, men det är nästan unikt att höra och se det i TV på nästan bästa sändningstid.
Man kan inte få allt i ett TV-program. Exempel saknas i Lönesänkarna mycket av den världspolitiska bakgrund, som gjorde kapitalets offensiv möjlig. Ej heller den ideologiska nedrustning som arbetarrörelsen i väst genomgått, parallellt med nederlaget för och förfallet i de socialistiska länderna. Ej heller. och framför allt, att den ökande ekonomiska klyftan inte bara är en effekt av politiska beslut - den har i sin tur politiska effekter på samhällsmakten. Pengar är makt och makt är pengar.
Man undviker försiktigsvis att kommentera den ökande acceptans som arbetarrörelsen åtminstone från 30-talet visat vis-a-vis kapitalismen. Då upphörde man slutgiltigt att kräva kapitalförhållandets avskaffande. Man krävde inte längre ens en större andel av produktionskakan - bara att själva kakan skulle bli större, vilket man förband sig att hjälpa kapitalisterna med. Nu tycks denna politik nått vägs ände. Trots att vi bakar en flerfalt större kaka anses vi inte längre ha råd med det vi hade för tjugo år sedan.
Att säga även detta vore förstås ett flagrant utslag av "kulturmarxism" och låter sig knappast göras i SVT om man vill hålla på med att sälja sina filmer dit. Men se filmen på http://www.svt.se/dokument-inifran/se-program/del-1-464?autostart=true !
{jcomments lock}
Kommentarer