Populistisk politik kan vara väldigt olika saker. På den europeiska kontinenten betyder ordet vanligtvis att ett parti ställer paroller och vallöften som de inte har för avsikt att genomföra. Ett typiskt exempel är det parti som kallade sig nationalsocialistiskt.
På den amerikanska kontinenten kan populism däremot beskriva ett parti som faktiskt har för avsikt att genomföra populära, folkliga krav genom att vinna majoritet i borgerliga parlament.
Vanligtvis slutar sådana försök som Jacobo Arbenz i Guatemala, med en USA-stödd statskupp (1954). Men det har även funnits exempel på populistiska framgångar. Som Peronismen i Argentina. Och ännu tydligare idag då flera sydamerikanska länder enats i Alba-samarbetet. Den populism som framförs i det programförslag som läggs fram för den socialdemokratiska partikongressen 2013 (dokumenten finns på http://www.socialdemokraterna.se/Kongress-2013/Kongresshandlingar1/ ) är tyvärr dock av den förstnämnda, europeiska typen.
Läsaren/väljaren förespeglas att "Full sysselsättning är målet för Socialdemokraternas ekonomiska politik." vilket dock bara några rader längre ner reduceras till en "Strävan efter full sysselsättning". Denna strävan "är avgörande för att vi ska kunna finansiera välfärden när vi möter den åldrande befolkningens demografiska utmaning."
En avsevärd reduktion jämfört med att vara "målet" i bestämd form singularis.
Att målet full sysselsättning reduceras till en strävan är dock inte i sig tillräckligt för att programmet ska kunna kallas populistiskt. Och framför allt inte för att det kan beskrivas som populism av den europeiska typen.
Det framgår i stället när man läser om vilka metoder för påverkan av ekonomin som skall få utnyttjas i denna strävan.
Det kan vara på sin plats att först påminna om skrivningarna i det socialdemokratiska "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" från 1946. Vad som då ansågs vara nödvändigt för att som det aktuella programförslagets författare formulerar saken; "bedriva en framgångsrik keynesiansk stabiliseringspolitik":
"Det första och grundläggande elementet i detta program är en penningpolitik, som medvetet inriktas på målet att hålla den ekonomiska verksamheten i gång så fullständigt som möjligt" aa. s.199
I programförslaget 2013, vilket ska fungera i ett mycket svårare läge för arbetarklassen - globaliserad kapitalism - står i stället på sidorna. 4-5 i avsnittet Ekonomin växer
när människor växer att:
"Riksbanksreformen har tjänat Sverige väl. Den låga inflationen har lagt grunden för reallöneökningar (!). Penningpolitiken ska upprätthålla ett fast penningvärde - hålla priser på en stabil nivå - samt också stödja hållbar tillväxt och hög sysselsättning."
Formuleringen "samt också" är förutom dålig svenska en ytterligare reduktion - i två steg - och det som prioriteras ned genom detta är inte den tidigare fastlagda strävan efter full sysselsättning utan det betydligt anspråkslösare att stödja hög sysselsättning.
Ändå finns fortfarande både medlemmar och avdelningar - flera betydande arbetarekommuner - inom socialdemokraterna som är ganska medvetna om vad som skulle krävas. Ett tiotal motioner handlar om olika modeller för styrning av Riksbanken. Men motionärerna verkar inte ha en aning om att Riksbanksreformen innebar att Riksbanken numera är fristående i förhållande till demokratiskt förtroendevalda och att riksdag och regering har ålagts "instruktionsförbud".
Det enda återstående sättet att ens indirekt påverka Riksbanksdirektörernas egenmäktiga beslut är genom att utse nya ledamöter till fullmäktige. Vilka kan ställa frågor och yttra sig till direktörerna[i]. Om och när sådana nyval kan få förekomma är mycket strängt reglerat.
De socialdemokratiska motionärernas okunnighet om Riksbankens ställning är desto mera anmärkningsvärd som saken finns förklarad på ett föredömligt enkelt sätt i Wikipedias artikel. ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_riksbanks_oberoende ).
Möjligen beror socialdemokraternas aningslöshet på en slags förnekelseideologi när det gäller EU-medlemskapets konsekvenser för Sveriges ekonomiska självstyre.

Fotnot:
[i] En auktoritativ beskrivning lyder "Det ingår i fullmäktiges ansvar att följa upp verksamheten i Riksbanken. Fullmäktige kan anses utgöra en brygga mellan den oberoende direktionen och riksdagen och därigenom bidra till Riksbankens förankring i samhället." Ur Fullmäktiges yttrande över remiss av rapporten En utvärdering av den svenska penningpolitiken 1995-2005 (2006/07:RFR1) (060-1070-06/07) http://www.riksbank.se/sv/Press-och-publicerat/Yttranden/Riksbanksfullmaktiges-remissvar/2007/Fullmaktiges-yttrande-over-remiss-av-rapporten-En-utvardering-av-den-svenska-penningpolitiken-19952005-200607RFR1-060-1070-0607/
Där står vidare att: "Såväl direktionens självständighet som instruktionsförbudet innebär att det finns gränser för det område inom vilket fullmäktige tillåts inverka på Riksbankens penningpolitik och drift. Vad nu sagts hindrar inte att fullmäktige t.ex. följer direktionens penningpolitiska arbete och dess penningpolitiska beslutsprocess. Inom ramen för kontrollfunktionen deltar fullmäktiges ordförande och vice ordförande regelbundet i direktionens möten och kan därvid utnyttja sin rätt att ställa frågor och yttra sig..."

{jcomments lock}

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.