Historieprofessorn Gunnela Björk har nyligen på Historiska Media utkommit med de första biografin på svenska språket om Järnladyn. Till formatet påminner verket om en av de mest inflytelserika politikerna i Västeuropa under förra seklets sista decennier mest som ett förlängt förord. Det omfattar 174 sidor, vilket inte är mycket i ordbehandlarnas tidevarv. Och så mycket till referenser störs man heller inte av.
Men när detta är sagt bör man påpeka att Björks biografi är en utmärkt snabbinroduktion till ämnet. Det som brister i utförlighet vinner texten i koncentration.

Bokens sista rad hävdar att läsaren själv måste bestämma vad han/hon anse om föremålet. Men författaren har dessförinnan givit, för en historiker, ovanligt utförliga anvisningar för vad man därvid rimligen skall komma framtill: Om Thatcher tycker vi inte.
Utan att gå in på personlighet framstår föremålet helt enkelt som en ovanligt begåvad, orädd, i alla avseenden arbetsam, hänsynslös, oempatisk (utom då det gäller det parasitära elementet, sonen Mark) sociopatisk och vidrig borgare. Medan i filmen Järnladyn och Meryl Streep försöker rättfärdiga Thatcher genom att få oss att sympatisera med en senil, olycklig och hjälplös gammal gumma går Björk direkt på kärnan hos henne: hennes nedärvda hat mot arbetarklassen och socialismen, hennes till fascism gränsande chauvinism.

"Ekonomin är metoden - syftet är att förändra själen" sade Thatcher, och Björk understryker med rätta att Thatchers nyliberalism i första hand inte handlade om ekonomiska åtgärder. Det var en politisk reform, syftande till att krossa arbetarklassen, som sedan Englands pyrrhusseger i Andra Världskriget via fackföreningsrörelsen ännu hade ett hegemoniskt inflytande över agendan. Privatiseringarna kom på allvar först senare, under Mayor och efterträdarna, oavsett partifärg. Det var tiden som skapade Thatcher, inte främst tvärtom och hon blev den som gav den ett ansikte - kanske dubbelt avskydd genom sin personlighet och inte minst sitt kön. Hon var nämligen en kvinna, vars politik inte inte minst drabbade kvinnorna men som det ändå blev närmast politiskt korrekt för karlar att hata.
I Sveriges regering sitter nu folk som inspirerats av Thatcher. Inte ens Annie Lööf vågar dock längre öppet åberopa henne som föredöme för sin politik. Den sviktande Alliansen lever nu lika farligt som den engelska förlagan gjorde vid början av sin långa regeringstid.
Något måste göras. Thatcher spelade 1982 på nationella strängar och drev igenom det bejublade och blodiga återtagandet av Falklandsöarna (innan diplomaterna hunnit att förverkliga sina dolska planer på ett fredligt och rimligt återlämnande till Argentina). Med tanke på Thatchers framgång i Falklandskriget borde Åland snarast höja sin beredskap innan resterna av den svenska marinen börjar att beskjuta Mariehamn.

{jcomments lock}

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.