Regi: Nabil Ayouch.
I inledningen av "Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin" (1844) kritiserade Marx berömt religion för att vara "[...] de förtryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd [...] folkets opium." Detta citat andas inte religionsförakt utan pekar på att de materiella omständigheterna gör att människor tar sin tillflykt till religionen. Materiellt elände såsom fattigdom föder således religiöst elände.
Med denna ingång kan vi sedan förflytta oss till Casablancas slumområde Sidi Moumen. Där växer barnen upp med liten eller ingen framtidstro. Miljön är inte så annorlunda från slumområden i Rio de Janeiro, Manila eller Mumbai. Vi får särskilt följa bröderna Hamid och Yachine. Hamid försörjer sig på relativt lukrativa småbrott och gillar att slåss. Lillebror Yachine är den gode sonen som säljer apelsiner och försöker göra rätt för sig. Maskulinitetsnormerna är starka, även för de små pojkarna. De ska bli riktiga män och kunna dra in pengar till familjen. Det gäller att vara konform och aldrig visa sig mjuk. Yachines bästa vän Nabil blir ibland våldtagen av andra män som uppfattar hans utseende som alltför sensuellt och feminint inbjudande.
Mitt i den vardagliga kampen för överlevnad tar filmen en radikal vändpunkt. Bråkstaken Hamid hamnar i fängelse två år. När han kommer ut har han pånyttfötts som religiös fundamenalist. Snart börjar brodern Yachine och andra i grannskapet dras in i samma kretsar. En dag får Yachine, Hamid, Nabil och barndomsvännen Fouad veta att de blivit utvalda till en operation. De ska bli martyrer i kampen för den islamiska världens upprättelse. Filmen anknyter till de verkliga terrordåd som ägde rum i Casablanca den 16 maj 2003.
"Titta så de lever, hur kan man leva så utan att ha exploaterat andra", utropar chauffören när gruppen med blivande självmordsbombare passerar ett område med lyxvillor, på väg för att utföra sitt uppdrag. Logiken är klar. Det är en tankefigur där det finns en kamp mellan olika civilisationsprojekt, inte helt olik konservativa och nyfascisters världsbild i Europa och USA.
Förutom en stark skådespelarensemble är filmens styrka att den inte utmålar sjävmordsbombarna till essentiellt blodtörstiga psykopater eller en exotifierad "orientpöbel". Detta är annars en överhängande risk i t.ex hollywoodproduktioner, eller för den delen flertalet kommersiella nyhetssändningar som visar bilder på skrikande, arga ungdomar i Mellersta Östern eller Nordafrika. Snarare skildras en varsam berättelse om relativt vanliga, fattiga, vilsna unga män som uppfattar sig ha funnit ett större sammanhang, där de för första gången tror sig ha möjlighet att lämna efter sig en bättre värld till de som de ser som sina bröder och systrar. Det är hjärtskärande men tyvärr inte överraskande, hur sådana här slumområden blir grogrund för fundamentalism. Man ska dock, med Marx i åtanke, ha klart för sig vad som kommer först av hönan eller ägget: den materiella eländigheten.
