Förre justitieministern (S), broderskaparen och juristen Thomas Bodström har alltsedan 2008 nästan årligen utkommit med en deckare. För halvtannat år sedan tog han fritt och skrev den i många avseenden mera ruskiga memoarboken Inifrån. Den handlade mest om myglet inom Stockholms-SAP och partitoppen och om ojusta tacklingar på hans vän Mona Sahlin. Själv spelar Bodström, den f.d. högerbacken i AIK, också på denna politiska SAP-flank.
Men i år är han åter i deckargenren med Populisten. Den fortsätter Rymmaren, Idealisten och Lobbyisten. Motiven i böckerna är inspirerade av, och säljer på hans och fadern Lennarts erfarenheter från interiörer i Rosenbad och från polisiär och juridisk verksamhet Stockholm.
Hans stående hjälte är, som sig bör, advokat: Mattias, numera omgift med polisen Susanne som nu, liksom författaren själv en gång, har blivit jurist och biträdande till justitieministern Gerd (Beatrice Ask). Vilket den senare bör vara tacksam för med hänsyn till ministerns påtagliga kunskaps- och omdömesmässiga luckor. Var och en av makarna måste som vanligt tackla knepiga fall. Susanne och Gerd ett möjligt terroristangrepp via Internet. Mattias en misstänkt kristen hustrumisshandlare och en tjallare som berättar om polismisshandel och möjligen vet en del om ett planerat attentat. Självfallet visar sig allt hänga ihop - problemet är som vanligt för läsaren att så tidigt som möjligt räkna ut hur. I denna deckare sker detta ganska tidigt, vad gäller de stora dragen.
Det finns i denna roman ganska få aha-upplevelser för läsaren, men en viss njutning kan man i alla utvinna genom ett säkert realistiskt nidporträtt av Beatrice Asks- Gerds - närmaste chef, här endast benämnd "Statsministern" för att inte peka ut någon. Denne är den verklige populisten, vars huvudsakliga verksamhet tycks vara att flyta ovanpå i lugn och ro, låtsas ovetande om alla misstag som regeringen begår och då och då kasta en och annan minister överbord som hajarna får kalasa på. Någon politisk opposition syns inte till som skulle kunna påverka händelserna - ytterligare ett realistiskt inslag i romanen. Men denna aktuella roman kan eventuellt ses som ett förebud om Reinfeldtsregeringens fall - på eget grepp. Susanne lämnar till slut det sjunkande skeppet.
Thomas Bodström och Jan Guillou har som thrillerförfattare vissa likheter - en är att de skriver ganska tafflig svenska och skriver om aktuella politiska frågor inifrån maktens boningar. Den sistnämnde gräver förvisso en - två våningar djupare. I gengäld slipper man hans briljanta, aristokratiska och våldsbenägna hjältar.
Men jag missar ogärna någon av deras romaner.
