Jan Myrdalsällskapets styrelse beslöt den 15/1 2013 att Jan Myrdals stora pris - Leninpriset
2013 skulle tilldelas Maj Sjöwall med motiveringen:
"Med sin breda, klassiska skildring av ett Sverige i brytningstid har Maj Sjöwall och Per Wahlöö med unik konstnärlig medvetenhet och sociologisk skärpa visat hur brottet föds ur vårt samhälle, att den kriminella handlingen är ett symptom och brottslingen själv är ett offer. Sjöwall/Wahlöös polisromaner har förnyat en hel genre och inspirerat nya generationer av samhällskritiska författare, som i sin tur erövrat en hel värld."
Det finns emellertid en del övrigt att anföra i ovannämnda motivering. För det första, att kriminaliteten växer ur samhället. Jag menar att kriminalitet skapar sitt eget samhälle i betydligt  större omfattning än samhället skapar kriminalitet. Sjöwall/Wahlöös författarskap visar emellertid inte tydligt något sådant ursprunget, som påståss av Myrdalsällskapet.
Resonemanget att kriminaliteten skulle vara ett symptom är symptomteori utan verklighetsförankring, d v s problemfokuserat, inte lösningsfokuserat. Symptomteorin skapar en samhällelig passivitet då teorin inriktar sig på historien, inte på framtiden. "Vi kan inte göra något förrän vi fått ett annat samhälle". Att påstådda orsaker till kriminaliteten först undanröjs. Det är som om brandkåren skulle vägra att släcka en brand om brandorsaken skulle vara okänd, som Nils Bejerot skulle uttrycka det på sin tid.
Det är klart om man har ett symptomteoretiskt perspektiv på kriminaliteten så hamnar man även fel i synen på de kriminella. Man tenderar att se dem som offer istället för som förövare av kriminella handlingar. Det är ett vanligt fel hos delar av vänstern och ger lätt upphov till trasproletär glamorisering. Brottslingen är både förövare och offer men först förövare sedan offer.Annars kan man lätt hamna i en mycket prekär situation att se, exempelvis de naziförbrytare som fälldes i Nürnberg som offer istället för som förövare, som oskyldiga. Alla förbrytare har alltid haft ett fritt val när beslutet om en brottslig handling tagits.
Till sist anser jag att sista meningen i motiveringen kan räcka väl som motivering till Leninpriset för Maj Sjövall. Det övriga i motiveringen visar på hur lite kriminalpolitiken diskuteras inom vänstern och hur tokigt det kan bli när man mera styrs av idealism än av realism i politiken. Idealismen spelar reaktionen i händerna och överlåter de kriminalpolitiska frågorna åt Sverigedemokraterna eller andra obskyra politiska krafter.

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Bengt Holmgren
9 years ago
Huruvida vi drunknar i lösningsfokuse-rade analytiker återstår att påvisa. Såsom samhället ser ut idag blir det dock svårt att se någon inflation på lösningsförslag.
Kriminalpolitiken utgör i detta fall inget undantag med en återfalls-frekvens på i medeltal på 60% och 80% på de vanligaste brotten bland
fängelsepopulationen. Man förvarar
fångar och en kriminalvård värd namnet lyser med sin frånvaro. Våra kriminologer har inga lösningar på detta.
Bengt Holmgren
Like Like Citera
0
Hans Isaksson
9 years ago
Det ligger väl en del i Holmbergs och Abrahams diagnos - fast vi bör väl vara eniga om att om jag och du skall reparera en cykel bör vi först ha bildat den gemensamma uppfattningen om att det gäller just en cykel och inte en gräsklippare.
Problemet är dock att vi alltför länge nästan drunknat bland alla "lösningsfokuserade" analytiker så att vi kanske tenderar att slå över i ren självbevarelsedrift.
Mvh
Like Like Citera
0
Abraham
9 years ago
Skönt att för en gångs skull läsa en vettig artikel på Clarté. Det är säkert ett år eller längre tillbaks sedan något av intresse publicerades här. Mest bara idealistiskt trams om "revolutionärer" i Husby o. dy. har det varit.
Like Like Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.